Jag besöker platser ikväll, där jag inte varit på åratal. Inte sedan du tog mig med upp till tornrummet och visade mig det trasiga trumsetet som du höll på att laga. Och vi låg på röda mattan och tittade upp genom sneda fönstret, där man kunde se himlen på molnfria dagar, men inte då, för då var det för mörkt och disigt.
Jag springer över kyrkogården. Den utan gravar och med ingen mur. Precis som. När du brukade möta mig före fredagsbaletten och jag hade tills stora klockan slog ett slag för kvart i innan jag måste skynda för att hinna.
Du ser ingenting ut som då. Men rummen är desamma. Gröna av vävtapet och uppfällbara bord längs tamburväggen. Dofterna också. Mild damparfym och plastrengöring från golvet i köket.
- Jag ska skriva något om det här, säger jag när vi når översta trappsteget. Om hur man ser himlen genom sneda fönstret på klara dagar.
- Gör det, svarar du. Skriv så läser jag. Som då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar