Thank you for smoking

I dag har jag varit icke-rökare i hela tre veckor. På enveckas- och tvåveckorsdagen firade vi något alldeles förfärligt. Det gör vi inte i dag. Sensationen har liksom lagt sig lite. Personligen skulle jag inte ha någonting emot att ha fest varje vecka. Det skulle om inte annat fungera som en liten kompensation för den livslånga sorg och saknad jag alltid kommer att känna efter nikotin och smaken av kol som skrapar genom halsen. Men det vore naturligtvis inte hållbart i längden. Så istället använder jag denna historiska dag till några spridda reflektioner kring livet utan cigaretter

Det sägs att man vinner så mycket på att sluta röka. Som att man får bättre kondition och att luktsinnet kommer tillbaka. ”Å!”, säger människor jag möter, ”det måste vara helt fantastiskt att känna alla dofter igen!”. Det må vara hänt, men låt mig berätta en sak om dofter. Folk luktar inte så bra som de tror. De senaste tre veckorna har mitt liv förvandlats från en trygg tillvaro utan flimmerhår till ett kaos av andra människors dåliga hygien. Det svettas och kräks och äts helt orimliga mängder vitlök i det här samhället, kan jag tala om. Det går överhuvudtaget knappt att befinna sig på offentliga platser utan att kväljas litegrann.

Faktum är att nästan allt som sägs om att sluta röka är lögn. Man får inte ett mer aktivt liv (om man inte räknar de nervösa ryckningarna i benen). Man går inte upp i vikt (benryckningarna bränner minst lika många kalorier som cigaretterna). Och det är heller inte sant att man sparar pengar, eftersom de går till i stort sett vad som helst som kan tänkas avleda uppmärksamheten från abstinensbesvären.

Det enda som egentligen är sant är att man nästan genast lägger sig till med den suspekta vanan att gå tätt, tätt bakom människor man inte känner och med ett närmast euforiskt ansiktsuttryck djupinandas de utblåsta molnen av rök ur deras munnar.

Lite mera vår

Leave the gun, take the cannoli

Apropå bra och dåliga hälsningsgester upplevde jag i går en helt ny variant. Dubbelfattning med händerna kring ansiktet och därefter en välriktad och brutal kyss i pannan. Mycket uppfriskande. Väldigt maffia.

Istället för Stargate

Swebus express heter den. Direktbussen mellan Jönköping och Stockholm. Den tar oförklarliga fyra timmar på sig att tillryggalägga E4:an utmed Vätterkusten, via Mjölby och Linköping till huvudstaden. Det är den snabbaste varianten. Den som äger mer av bibliskt tålamod kan välja en som stannar i varje namngiven håla på vägen och når slutstationen på en halv dag.

Jag åker den då och då. Direktbussen alltså. Ner på fredagen och tillbaka på söndagen. Det är alltid ett mindre purgatorium. Inte nog med att resan innebär fyra timmar i onaturligt upprätt läge i livrädsla över att eventuellt behöva gå på toaletten (ett besök på Swebustoaletten är att likna vid en medeltida iron maiden-upplevelse med hundraprocentig smittogaranti och är material nog för en helt egen bloggpost). Jag tror dessutom att det vilar en förbannelse över mig, som slår in varje gång jag sätter fötterna på den heltäckningsmatteklädda trappan upp till bussvagnen. Hur noga jag än försöker välja sätesgranne hamnar jag alltid bredvid någon som gör den redan toleransprövande resan till ett veritabelt Gehenna.

Den här gången är inget undantag. Jag vill börja med att poängtera att jag tycker att det är alla människors rätt att äta precis så mycket som de vill, men redan efter några minuter blir det olidligt att försöka få plats på den 20 centimeter breda remsa som blir över när killen vid fönstret vällt sin onaturligt stora kropp över minst hälften av mitt säte. Hans bara arm nuddar min. Inte för att han vill. Inte för att jag vill. Utan helt enkelt för att han är så tjock att det inte kan hjälpas. Jag tycker inte om att nudda människor jag inte känner närmare. Det är en brist i min karaktär, men så är det.

För att ytterligare bättra på sin status som trevlig medresenär slemhostar killen då och då. Nyser utan handen för och kliar lite på ett sår han har på handryggen. När det blir tröttsamt, eller egentligen långt senare, tar han upp en kebabrulle i folie och låter den klämmas ut genom botten i stora droppar medan han äter. Bussen luktar köttindränkt sallad och cayennepeppar och genom hans illa isolerade hörlurar sipprar någon typ av basgång. Jag gissar på discoanpassad salsa.

Till slut lyckas jag somna i sorlet från motorn och fläktsystemet. När jag vaknar, nackspärrad och torr kring munnen, har mitt huvud hamnat mot den tilltagne killens fuktiga axel. ”Ursäkta” säger jag. Han tittar på mig. Säger inget. Men jag ser i hans ögon att han är omåttligt trött på att alltid hamna bredvid människor som jag på den här vedervärdiga bussen.

Återkomst

Det går egentligen inte att beskriva den här platsen. Jag är född här. Jag har vuxit upp här. Jag vet varje snår och stig och genväg. Vilka hagar man kan klättra genom. Hur många björkar som kantar åkrarna och var man säkrast hittar vildhallon och apel. Jag har andats in varje insekt som finns här och rivit armarna mot alla nyponbuskar.

Jag har sprungit här. Dansat. Låtit skuggorna skrämma mig livrädd och trösta mig igen. Här har jag lärt känna några av världslitteraturens mest älskvärda karaktärer. Och Gud.

Hon börjar brista ut i vår nu, skogen. Stenarna är torrare. Och det dammar om marken när man går.

Högtidsdräkt

Det börjar verkligen närma sig påsk.

Upp till camp

Det brukar sägas att man inte kan bli profet i sin egen hemstad. Det stämmer inte för min. Där är var och varannan människa profet – de flesta självutnämnda – med gudomligt kall att döma alla dem, som varit ödmjuka nog att inte känna sig kallade.

Vi är långt därifrån nu. Men ända ut på Djurgården följer hon med oss. Hon finns i rösterna på raden bakom. I en vän till en vän som hälsar i foajén. Och på scenen i det röda skenet från rislamporna.

Nina Persson valde att lägga A camps första turnéstop i Jönköping, som också är hennes hemstad. Kanske ville hon påminna sig själv om att hur stor man än blir, så är man ändå väldigt liten där. Och utan självpåkallat gudskall når man aldrig profetstatus.

Jag minns första gången jag hörde henne sjunga där. Vid Rocksjön på någon lokalfestival med göteborgskfyndigt namn. Då var hon blond och svag i rösten och någon i publiken skrek ”visa pattarna!” när hon tog av sig den bruna koftan.

Nu bär rösten ända upp till Cirkus tak. Och i ett av de sista numren, Stronger than Jesus, fylls scenen av en spretigt rödklädd kvinnokör. Som gospel tar den över rummet. Varm och självklar, med den lilla sångerskans röst ovanpå.

Jag kan inte låta bli att blunda och tänka mig dit, till vårt älskade hatade Jerusalem. Jag kan inte låta bli att se framför mig ett hav av dess utvalda. Gungande bekännandes att kärleken är större än deras gud.

Danserskor på Hantverkargatan

Min älskade mor och jag ser Ringaren i Notre Dame på Kungliga operan och på väg hem improviserar vi vår egen version av Esmeraldas sista dans.

Baletten är alltid lite som att komma hem för mig. Den är minnet av otaliga timmars träning i stora rum vid vattnet. Lukten av trä och svett och ullbenvärmare. Salar jag skrattat och gråtit i. Golv jag trampat i alla vinklar. Flugit över och legat utmattad mot. Precis samma golv som min mor dansade på när hon var ung.

I kväll är vi båda där igen, som om ingen tid förflutit. På en annan stads trottoarer. Virvlande backen upp längs husfasaderna.

Vårkänslor

"Och snart kommer den, snön, man känner den i luften.
Den skall vara välkommen. Låt den komma, Låt den falla."

Månadens citat från Söderbergsällskapet må vara lite fel i årstid, men det fungerar förvånansvärt bra för oss som helt utan förvarning gripits av en fullkomligt opassande längtan efter jul.

Amen Hjalmar, säger jag. Låt den komma.

Trosbekännelse

Jag ser Gud genom molnen i dag
och innanför blusen dinglar en stjärna.
Nära hjärtat.
På tryggt avstånd från världen.