Diner chicks och doughnuts

När man är uppvuxen i de småländska skogarna är man van att hela tiden tänka framåt. Att komma på att det behövs mjölk till bulldegen klockan nio på kvällen är detsamma som katastrof. Då har alla matbutiker stängt och man får snällt vänta med att baka tills nästa dag. Och även om man inser att köket saknar något alldeles nödvändigt redan vid halvsextiden är inhandlandet av detta något av ett friluftsprojekt. Antingen måste man ta sparken till närlivsen med 15 minuters nedförsbacke dit och 30 minuters uppförsbacke tillbaka, eller så får man vänta tills Britt-Marie kommit hem från jobbet och hoppas att hon råkar ha vaniljextrakt utan gelatin i skafferiet.

Att med den typen av ständig bristskräck flytta till huvudstaden är lite av ett himmelrike. Här finns nämligen alla nattätande landsortsbors våta dröm – Seven Eleven. Butiken som aldrig stänger. Visst. Man hade hört om den. Som en osannolik skröna om en stad med gator av guld. En kittlande textrad i Mauro Scoccos Sara. En företeelse som man inte riktigt vågat tro på förrän man faktiskt sett den med egna ögon.

Mitt Seven Eleven ligger på replängds avstånd hemifrån, mitt emellan gränden och tunnelbanan. Den är min livlina på väg till jobbet utan frukost och min säkerhetsdepå i mörkret hem på natten. Där jobbar också världens coolaste tjej. Jobbkepsen en decimeter ovanför den tuperade frisyren. Make up i tre lager och bubbelgum i kinden. Hon är som tagen ur vilken amerikansk road movie som helst. Den där självsäkra bruden som alltid jobbar i en diner med glaserade munkar, persikopaj i små glaskupor och en tv med bilder av brottsmisstänkta galningar i bakgrunden. Dessutom har hon ett lingo som får både morgonbyggarbetare och chipsköpande ungkarlar att beskedligt bocka och tacka för växeln.

Just i dag serverar hon välbehövligt kaffe med mjölk och lock. ”Tack ska du ha, raring” säger hon och blinkar innan hon vänder sig till killen bakom mig. ”Och du då gubben, vad ska du ha?”.