Psykofarmaka

Vi tar paus i vårt outtröttliga försök att hinna se alla Oscarsnominerade filmer före den stora galan och dansar till You can call me Al fyra-fem gånger. Det är en låt som man kanske inledningsvis rynkar på näsan åt, men som faktiskt är den perfekta övergången mellan crappig amerikansk krigskomedi och religiöst sextiotalsdrama. Den fungerar även utmärkt som substitut för nikotin och som förträngningshjälp efter chockartade påringningar av pingstpastorer.

Köp singeln! Tro mig – du kommer tacka mig nästa gång du har en medelålders väckelsepredikant vid ytterdörren och slut på cigaretter.

En röst i natten

Jag får ett samtal från andra sidan jorden. Med så mycket av allt det jag glömt att minnas.

Hur vi alltid möttes nedanför porten sent på kvällen. Hur vi brukade sitta på muren vid bäcken och kasta brinnande stickor mot tvättbjörnar som kom för nära. En colaburk full av spottloskor. Bortbitet nagellack och tuggtobak.

Och så solen över motorvägen. Alldeles röd. Utrunnen som blod mot asfalten.

Reflektion i första pausen

Om man tappade fotfästet
Vid trappan i operahuset
Skulle man falla väldigt mjukt
Men landa väldigt hårt

Morgonbön

Jag har skrivit halva natten och har inga tankar kvar.
Ingen ork för älskare med blåa händer.
För bröder på centralstationer.
Eller sorgsna män i telefon.

Jag behöver mer av dina sånger.
Av sträckta muskler och höga lyft.
Mycket mer.
Av liv som vibrerar mot huden.

Goda ränker

J och jag planerar ett nytt experiment. Vi låter oss inte störas av whiskyn i glasen. Inte heller av de irländska powerballaderna som pumpar från väggarna. Eller det ändlösa deklamerandet av Frälsningsarméns historia från stolen mittemot.

Det är ett performativitetsstrategiskt experiment, med inslag av operalibretton, fotograferade tallar och nybakat bröd. Med cykelturer, rysk maratonlitteratur och lätt fabricerade kärleksrelationer.

Jag tror att det kan bli vårt bästa hittills.

Adaptation

Jag har börjat vänja mig vid saker. Som hur han luktar när han lyfter mig. Sött av piptobak och tvål. Hur han varken riktigt tittar eller blundar. Och hur arméunderstället ger små stötar mot min mun.
Bara nästan har jag vant mig vid kylan ifrån fönstret. Vid hur tung han är över halsen. Och hur ängsligt han pratar när han sover.

Apokryfer

Bokklubben har ofrivilligt hamnat på en kallmatsrestaurang med plaststolar på Kungsgatan. P känner sig säker på att ungdomarna som belamrar den ouppvärmda uteserveringen har opium i vattenpiporna. Dessutom är han besviken på att stället saknar utskänkningstillstånd. Efter en snabb genomgång av Fowles Magus skyndar vi därför vidare till en irländsk bar som åtminstone har en dekorativ bokhylla och öl.

Efter att gruppen demokratiskt fastslagit några grundregler för vårens läsning, meddelats nästa bokval och slentriangrälat om Austens författarskap och Liftarens guide till galaxen kommer vi osökt in på vår barndoms mest förbjudna böcker.

Samtliga av klubbens kvinnliga medlemmar minns sig ha lånat, smusslat ut och smygläst Hans-Eric Hellbergs böcker Kram, Puss och Love love love. Jag minns dem som alla 70-talisttjejers gemensamma hemlighet, J som högst generande, men lika spännande sexualupplysningsmaterial och A hävdar efterkonstruerat att hon redan i unga år genomskådade böckernas oförlåtligt manliga perspektiv. P är trollbunden. Han har aldrig hört talas om fenomenet och bryr sig inte ett dugg om nedärvda patriarkala strukturer eller könsperspektiv. Han vill bara veta mer om de där tjejerna som dansade topless på den öde ön.

Extra allt

Jag har gjort de mest livsfarliga muffins man kan tänka sig, med jättemycket marshmallows och hackad choklad. De smakar lite som Mississippi mud cake, vilket aldrig är dåligt. Detta behövs:

2 ägg
3 dl socker
1 krm salt
4 msk kakao
1 1/2 dl vetemjöl
100 g smält smör
minimarshmallows
hackad mjölkchoklad

Man blandar allt och doserar marshmallows och mjölkchoklad efter hur mycket man klarar att äta utan att dö. Sedan häller man det i formar och bakar i 175 grader i ungefär 20 minuter.

Glöm inte att packa dina pukor!

Så sa en vis gammal man till mig en gång. Ja, faktiskt precis en sådan vis gammal man som definitionen kräver. En och femtio med hatt. Lika bred som hög, minus hatten. Och med ett sådant där tätt skägg som gamla visa män bör ha.

Uppmaningen kommer från hans konklusion av Exodus 15:e kapitel, där Gud just låtit Moses föra folket ut ur fångenskapen i Egypten:

”Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans. Och Mirjam sjöng för dem: Sjungen till Herrens ära, ty högt är han upphöjd”

Enligt berättelsen var folket tvungna att fly under sådan hast att de inte ens hann låta sitt bröd jäsa. Bara det nödvändigaste kunde de ta med sig. Trots det har Mirjam och de andra kvinnorna alltså prioriterat att packa sina pukor. Som ett tecken på att de, efter generationer av hopplöshet, ändå planerade för en tid av vild och oresonlig glädje. En tid då man ville dansa i öknen och sjunga om Guds godhet.

Det tål att tänkas på när solen går ner klockan två och man just halkat i trappan framför den snygga grannen.

Veckoslut i punktform

Det har varit en makalöst kall helg, men med några mycket värmande inslag. I urval; ett par röda raggsockor, ett angenämt besök, lite för mycket bourbon, en oväntad kärleksförklaring och oräkneliga koppar rykande grönt te.

Släktträff

Min kära kusin är på spontanbesök i stan och vi tillbringar fredagskvällen med Billie Holiday i soffan. Egentligen har vi i huvudsak tre saker gemensamt, min kusin och jag. Det trassliga, mörkbruna håret, ett hopplöst irländskt pigment, samt en mycket irriterande dragning till alldeles fel män.

Efter en större mängd kaffe med whisky kan vi dessutom enas kring ytterligare ett antal saker. Som det olämpliga i att få en vibrator i present av sin 17-åriga psykologielev och Kate Bushs oförnekliga inflytande på den frikyrkliga lovsångsdansen. Plus en ömsesidig, högst svårförsvarlig aversion mot människor som utbildar sig till sjuksköterskor.

Tjejgrejer

A deponerar mikrovågsugn och vattenkokare på Centralstationen. Därefter tar vi tag i allt sådant som kvinnor förväntas hinna med under en lördagsförmiddag i Stockholm. Sojalatte och relationsanalyser, en snabb genomgång av årets reafynd och den obligatoriska diskussionen om hur man bäst kammar ur överflödigt hårspray.

Givetvis handlar vi också jättemycket smink.

Rysk roulett

Gränden är lömsk av is. Att gå i klackar är uteslutet och för den som är mindre balanserad än en 20-åring i broddklädda sneakers är all kommunikation med yttervärlden ett spel på liv och död.

Gamla fru P i trappen mittemot har kapitulerat inför faktum. Hon har parkerat rollatorn intill porten och bunkrat upp med förtryckta korsstygnsdukar och konserver fram till slutet av mars, då hon borde kunna ta sig ut från huset nästa gång. Jag funderar på att gå förbi med kanelkakor.

Skilda världar

M: s man tar i från solarplexus och överröstar med god marginal rasslet från koppar och glas på caféet.
- Det är nästan omöjligt att hitta bra hemhjälp nu för tiden, basunerar han.
M försöker hyscha honom, men han förstår inte alls vad hon menar.
- Först ville städerskan låna pengar. Sedan hade människan fest i huset när vi var bortresta. Och nu oroar jag mig för att hon har en affär med trädgårdsmästaren.
Större delen av caféet har slutat prata nu. Med kaffekopparna fastnade mellan bord och mun stirrar de istället socialistiskt förebrående åt vårt håll när han fortsätter.
- Nu har kvinnan dessutom mage att fråga om hon får bada i poolen.

Eld utan rök

Vi är på jakt efter en pipa. Det är en ny fix idé som E har, att han ska börja röka pipa. Det visar sig dock ganska snart att priset för ett liv som piprökare är högre än vi väntat, särskilt om man, som E, vägrar stödja de lite skrotigare tobaksbutikerna, som gör större delen av sin årsinkomst på dvd-porr.

För att ens kunna komma igång med ett något så när seriöst puffande krävs en hel rad kostsamma tillbehör, som små filter, tobak i påse och piprensare. Dessutom hör det väl lite till att skaffa ytterrock, krycka och monokel. För att inte tala om att man snarast måste låta anlägga ett bibliotek i lägenheten. Där springer det iväg rejält.

Tungotal

Ett otvivelaktigt tecken på sann vänskap är när man aldrig riktigt behöver tala klarspråk, men ändå blir förstådd. D följer mig längs vattnet på väg hem från stan.

”Har du?”
”Såklart”
”Menar du allvar?”
”Javisst”
”Oj då”
”Ja, jag tror att det var den där gången du vet. Med koftorna”
”Röda, eller hur?”
”Mer åt rost”

Årsredovisning

Det är närmast obehagligt hur ofta ett nytt år börjar. Jag inleder detta med en hög trave olästa böcker, minst tre ouppfyllbara löften och en svag, men oförneklig förnimmelse om något alldeles, alldeles underbart.