En röst från andra sidan graven

För en tid sedan dog min mobiltelefon. Vi tog med den till alla de bästa doktorerna, men den gick helt enkelt inte att återuppliva. Beskedet var inte så mycket en sorg (vi hade aldrig den sortens känslor för varandra) som en plötslig insikt om hur mycket jag faktiskt förlorat på dess bortgång. Den tog inte bara med sig större delen förra årets bilder i graven, utan även alla mina vänners telefonnummer.

De senare är lätta att få tillbaka. Det som grämer mig med den gråa plastbit som numera ligger på lit de parade i köksskåpet, är all den meningslösa information som finns i den som jag aldrig kommer att behöva igen och därför inte kommer att arbeta för att få tillbaka. Innanför dess numera permanent slocknade display vilar nummer till gamla arbetskamrater jag aldrig textar. Där finns Gudrun Schymans säkerligen utbytta mobilnummer. Och kontaktuppgifter till före detta pojkvänner som jag inte sparat någonting annat ifrån. Där finns också numret till den där obehaglige dansaren som fått namnet "Svara inte för Guds skull" i telefonboken och som nu kan vara i stort sett vilken oannonserad påringare som helst.

Övergången till den fina rosa reboundtelefonen har dock mildrat förlusten något. Och idag kom en tröstande påminnelse om hur det var förr, när den gamla telefonen levde och mådde bra. En man, låt oss kalla honom Karl, som jag aldrig hört talas om, pratat med eller träffat meddelar att han bytt telefonnummer igen. Det är minst tionde gången jag hör från honom. Antingen skriver han att han blir lite sen till festen jag inte håller. Undrar om resan jag inte åkt på gått bra. Eller så vill han bara önska God jul.

Varje gång skriver jag tillbaka att jag inte är den han tror. Att han fått fel telefonnummer och att hans väninna förmodligen är hemskt orolig och undrar varför han dissar hennes fest. Men inte den här gången. Den här gången sparar jag hans nummer i min nya försiktigt växande kontaktlista.