Han tar plats vid bordet till vänster om oss. Att det redan är upptaget verkar inte bekymra honom. Flåsig och hetsig börjar han konststycket att klä av sig alla lager schal och jacka och samtidigt montera upp sin bärbara dator bredvid sig. Det är den han stöter omkull med sin kvinnligt rundade bakdel varje gång han vänder sig om. Han vänder sig om ofta.
Just som han baxat ut en pall att sätta sig på bestämmer han sig istället för att hämta en stol till höger om oss. Med fara för mitt liv balanserar han den klumpigt över till motsatt sida och sätter sig. Han vinkar till en kvinna i röd halsduk. Skriker något på engelska om hur bloody freezing cold det har blivit. Känner sig strax missnöjd med sin plats igen och trycker än en gång sin enorma kroppshydda förbi oss. Jag hinner inte reagera förrän hans höft studsar mot mina skulderblad. K skyddar sitt biodynamiska te mot utskvalpning i sista sekunden.
Sådär fortsätter det. Fram och tillbaka. Upp och ner på stolen. Runt, runt i ologiska cirklar kring sig själv. Tills han slutligen sätter sig och börjar skriva.
På vägen ut sänker K rösten och sneglar bakom sig.
- Visst brukade amerikanska författare vara vackra? frågar han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar