Tretår

Vi klarar oss med nöd från att blåsa ända ut på Djurgården och tar plats på det lilla caféet runt hörnet. Det är ett sådant där alldeles fantastiskt ställe som man berättar för alla om, men aldrig säger var det ligger, för att inte riskerar att människor utan hatt börjar gå dit och förstöra stämningen.

Allt serveras i mockakoppar och pyttesmå gräddkannor på silverfat. Stamgästerna säger saker som ”det var när vi for till Staterna med flygmaskin” till varandra och på väggen hänger små byster av den heliga Maria.

När knäna tinat och kapporna torkat tar vi farväl. Märkligt stärkta och redo att åter möta vår alldeles för moderna samtid.

Olycksfåglar

Nyanlända skriker de i gränden.
Kolsvarta, på låg höjd över marken.
Något är fruktansvärt fel.
De har missbedömt avståndet till vår.

Battle for Middle-earth

Genom hagel och markstorm har vi funnit vägen till någon halvtrist sylta på knivsöder. Vi sitter med böjda huvuden och servetter i knäet. Fyra journalister, en fotograf och så L, som ingen riktigt vet vad han gör, annat än att det har att göra med data.

Vi försöker pussla samman bitarna från en fruktansvärd dag. En dag som vaggat oss mellan chock och gråtande skakningar, ilska och hunger efter hämnd. Vi försöker utröna vem som är ansvarig för alltsammans. Komma på hur det har kunnat gå till och vad vi ska göra för att stoppa det.

De flesta av oss tror på att använda demokratiska och journalistiska metoder. Jag och J är mer inne på att lära oss att flå människor med tankekraft, som den trevliga häxan i Buffy.

Christian values

I dag ringde en dam från Skåne och ville tala allvar med mig om en artikel jag skrivit om utanförskap i skolan. Hon berättade att mobbade barn får skylla sig själva, eftersom de inte bjuder till tillräckligt. Och om de mobbade barnen känner sig extra utanför på dagar som Alla hjärtans dag och vill ta livet av sig så borde de istället tänka på vad de kan har gjort för fel. Det vore det kristna att göra i situationen, enligt den skånska kvinnan. Att sluta kräva en massa respekt och ge lite kärlek själv for a change.

Så nu vet ni, era bortskämda mobboffer. Alla nedspolade huvuden och högt uppdragna kalsonger är helt och hållet resultatet av er egen brist på självinsikt och kristen kärlek.

Arbetsglädje

Vi har varit på jobb långt bort från stan. Det innebär rent praktiskt att jag kör redaktionens otympliga bil i 70 på tvåans växel, samtidigt som jag försöker läsa den nedklottrade vägbeskrivningen och undvika att skrika olika kombinationer av könsord efter mina medtrafikanter.

Det innebär också att J sitter bredvid och säger uppmuntrande saker som ”var vi inte just här?”, ”det här ser ut som ett industriområde” och ”usch, så yr jag blir av allt cirkulerande”.

En bra dag på jobbet

J och jag pratar kärlek, killar och Alla hjärtans dag med tre supersöta tonårstjejer, dricker varm choklad och fotar hjärtformade kuddar. Vi påminns också om det fullkomligt underbara faktum, att vi aldrig kommer vara 14 år igen.

Don't drink the punch!

Vi bestämmer oss för att gå på den där frikyrkofesten när allt kommer omkring. Beslutet är ett direkt resultat av alldeles på tok för många lakritsdrinkar och ska visa sig vara något av det sämsta vi någonsin tagit.

Ofashionabelt sena. Självupptagna och ondare än Bloomsburygruppen på viktoriansk bjudning krossar vi allt från glas till pastorsdrömmar innan vi, utmattade av vår egen brist på rannsakan, ramlar bron bort igen. Högljudda och helt utan tankar på botgöring.

Åt samma håll som jag

Jag möter fru S på bussen från stan. Hon har varit på relationsdrama och köpt gula tulpaner. Om det inte vore för det faktum att hon börjar och slutar varje mening med att skrika ”du är för mager, äter du inte?” skulle fru S vara den absolut trevligaste människan på hela ön. Under vår korta färd hinner hon avhandla tre sekter, Maria Larssons eviga ögonblick, de polska judarnas situation i Sverige och en tes om varför brunetter passar allra bäst i rött och leopard.

Innan hon lämnar mig klämmer hon mig missnöjt på armen en sista gång, rynkar på näsan och passar på att varna mig för att gå med i Opus Dei.

Biografiskt

S och jag åker hela vägen ut till Gärdet för att se filmen om Knutby. Den är precis vad man kunnat vänta sig. Halleluja med hopknipna munnar. Glasartade blickar och Myresjövillor. Jesusfruar. Mord. Fruktansvärda kläder.

Förutom en del predikningar om syndpåkallad cancer och sex (your basics, liksom) innehåller filmen inget nytt. Men framför oss sitter en dam med en handväska formad som en gigantisk, blommig tekanna. Det, om något, känns nyskapande.

The great American novelist

Han tar plats vid bordet till vänster om oss. Att det redan är upptaget verkar inte bekymra honom. Flåsig och hetsig börjar han konststycket att klä av sig alla lager schal och jacka och samtidigt montera upp sin bärbara dator bredvid sig. Det är den han stöter omkull med sin kvinnligt rundade bakdel varje gång han vänder sig om. Han vänder sig om ofta.

Just som han baxat ut en pall att sätta sig på bestämmer han sig istället för att hämta en stol till höger om oss. Med fara för mitt liv balanserar han den klumpigt över till motsatt sida och sätter sig. Han vinkar till en kvinna i röd halsduk. Skriker något på engelska om hur bloody freezing cold det har blivit. Känner sig strax missnöjd med sin plats igen och trycker än en gång sin enorma kroppshydda förbi oss. Jag hinner inte reagera förrän hans höft studsar mot mina skulderblad. K skyddar sitt biodynamiska te mot utskvalpning i sista sekunden.

Sådär fortsätter det. Fram och tillbaka. Upp och ner på stolen. Runt, runt i ologiska cirklar kring sig själv. Tills han slutligen sätter sig och börjar skriva.

På vägen ut sänker K rösten och sneglar bakom sig.

- Visst brukade amerikanska författare vara vackra? frågar han.

Klockspel

Det är 1000 minus och tio minuter tills 4:an går. Hare Krishna annonserar söndagsfest med tempelsång och vegetarisk mat. Genom dånet av bussar på tomgång hörs ljudet av små, små bjällror.

Män, kaffe och stora tankar

D har kommit hem från Österlandet och är alldeles kanelbrun mot den rosa scarfen. Han håller en halvtimmes monolog om Kapuscinski till aspartamkryddat kaffe med mjölk. C är något lugnare i tonen. Han befinner sig i en redan veckolång dimma av Foucaultiska maktteorier som han inte kan bryta sig ur.

Egentligen är det bara jag som är normal. Det känns väldigt ensamt.