Walk in the park

P och jag går en lång promenad med kaffe i handen och armar i krok när mörkret fallit. Det är ett fint sätt att sammanfatta helgen. Min har blandat kakbak och kafferep med ortodoxt hångel. P:s har bjudit på en artig trekant med två kanadensiska män i ett trevligt hotellrum i Vasastan.

Han är mycket nöjd. Jag är förvirrad.

Sockerchock

Vi har tagit oss vatten över huvudet igen. Den här gången med ett alldeles för krävande julbaksreportage. Köket är en smältdegel av vit choklad och saffran och var man än sätter händerna klibbar man fast i kanelfyllning och vaniljglasyr. Jag simultanbakar fem recept och silar saft, medan J fotar vansinnet. E läser krönikor, provsmakar kakor och återintroducerar ett tiotal mansstereotyper från 50-talet.

Minnen mellan luckorna

”Jag kan hela introt till Totos Africa på trummor”
”Jag är verkligen jättefull”
”Det är en röd kippah i sammet från Jerusalem”
”Jag tycker om sammet”
”Du har inget hår på armarna”
”Jo, lite”
”Du har hemskt små revben”
”Ja”
”Blir det konstigare om vi hånglar?”
”Det är redan konstigt”

”Det här kommer hända igen”
”Nej”
”Jo”
”Nej”

Hallå hela pressen!

Mäns fötter kan se så vansinnigt ensamma ut ibland. Särskilt på sådana där heltäckningsmattor som de alltid har när det är presskonferens.

Strange encounter

Vi äter sen middag på den italienska restaurangen i backen när E inbjuder till ett högst tveksamt samtal med servitören. Efter några vändor till vårt bord böjer han sig förtroligt ned mot oss och frågar med sänkt röst och blickar över axeln:
”Vad tycker ni om Obama?”
E svarar att han gillar Obama väldigt mycket. Jag håller med.

Servitören ser bekymrad ut.
”Jag tror att han kan vara Antikrist”, säger han.

En förlorad film

Jag går med D genom ett regnande Stockholm. Vi är lediga fast det är alldeles mitt på dagen. I spegelglaset från biografens fönster får våra kläder scenen att andas krigsslut och dyrköpta strumpbyxor. Det är iskallt och fållen på min kappa letar sig hela tiden in i ekrarna på D:s cykel. Men inget av det gör någonting, för vi är på väg för att se den nya filmatiseringen av Brideshead revisited. Förväntningarna ligger som smog över den lilla salongen när vi kryper ihop på andra raden.

Filmen visar sig dock vara en rituell slakt på Evelyn Waughs mästerverk. Storporig och glanslös. Alldeles för lite Anthony Blanche. Alldeles för mycket Lady Marchmain, som dessutom spelas på tok för mycket av Emma Thompson. Vidrig kvinna, det där.

Filmmakarna har också ansett sig tillåtna att helt ändra på historien. Helt plötsligt har Waughs fullkomligt magnifika berättelse degraderats till ett triangeldrama av vulgäraste sort. Älskade Sebastian har förlorat all sin dragningskraft och blivit tråkigt upper-east-side-fjollig. Dialogen i några av de mest träffsäkra ordväxlingar som litteraturhistorien sett har ändrats till oigenkännlighet eller helt försvunnit.

Ja, jag skulle kunna fortsätta för evigt, med upprörda rader om hur de grundläggande budskapen förvrängts och hur karaktärerna gjorts dumma och platta. Istället utfärdar jag bara en enkel, men häftig varning: Se den inte, ungdomar! Den kommer att korrumpera och degenerera era oförstörda sinnen för all framtid.

Profetia

Rummet är fullt av den mest underbara musik jag någonsin hört. Om himlen finns så är det precis så här det låter där. Och precis så här ligger de uppståndna lyckligt utslagna mitt på golvet. Blundande. För trötta för att dansa. Men alldeles rusiga inombords.

Pas de deux

Fredag kväll. Den där kvällen då vecka blir helg och allt som är vackert kryper fram och vågar sig på att ta lite mer plats. Jag avverkar tre baletter och en man i hatt.

Operan är fullpackad. Premiärblixtar och tuperat, blont hår belamrar mittgången. Men vi smyger oss förbi på sidan. Till heligare rum och plattare bröst.

Här. Bland tights och stålstärkta kjolar. Till flexande fötter och Brahms violinkonsert. Drömmer jag mig ingen annanstans än just hit.

Multitasking

På mindre än en timme har jag bakat en kaka, bytt två glödlampor, gjort lasagne och slagit in ett paket. Allt med ett samtal om fri kärlek i telefonen och ett om censur via tangentbordet. Dessutom har jag skrivit ett kort, men kärnfullt inlägg om simultankapacitet.

Sista beställningen

Jag har just överlevt ett själadödande trist möte. A har gått med våta sockor hela dagen och börjar känna stickningar i vaderna. Vi sitter längst inne i hörnet. A i fåtöljen. Jag på en lite för hög stol med fläckar. Vi har sammanfattat och varvat ner. Värmt bröstkorgen med te och händerna över stearinljuset.

Det blir allt glesare med gäster och diskaren slamrar menande med våra tallrikar. Men inte förrän stereons grekiska schlagermedley når hälsoskadlig styrka orkar vi resa oss.

Vid bordet bredvid planerar tre mormoner för morgondagens erövringar. Deras röster höjs i takt med musiken. De tänker stanna till det bittra slutet. Det sista vi ser är svabbmoppen kring deras fötter och namnbrickorna som blänker i punktbelysningen.

Road trip

T och jag har varit på betald utflykt. Nåja, jag har varit på utflykt. T har varit knappt 200 meter från sin egen trappuppgång.

Vi har pratat finanskris och varsel. Jag har viftat med händerna och yttrat åtminstone ett 20-tal ”hur tänker du kring…?”. T har fotat trappuppgångar och paneldebatt från alla tänkbara håll, med kroppen böjd i de mest otänkbara av vinklar.

I bilen på väg hem tar vi tag i de riktigt viktiga samhällsfrågorna. De som rör skägg, korsetter och puffiga kjolar. Vi blir allt suddigare i cigarettröken mot vindrutan. Alldeles för fort över E4:an och iskalla i de nedvevade fönstren tycker jag att vi ser ut lite som de två huvudkaraktärerna i Kusturicas Svart katt, vit katt. Det tycker inte T. För honom är allt precis som vanligt.

Pennfajt

Det är fullt krig i tvättstugan. Någon har bokat tvättid för tre veckor framåt och schemat är fullklottrat av arga meddelanden. Det visar sig dock efter åtskilliga glåpord att brottslingen är en liten tant som får hjälp med tvätten av hemtjänsten och därför måste boka några veckor i förtid. Jag hoppas att det är gamla fru P i uppgången bredvid. Det går rykten om att hon kan karate.

Oanad kapacitet

Människor är ibland mycket dummare än vad som borde vara fysiskt möjligt.

Jourhavande rågfältsväktare

Den bittert moderna inredningen bränner mot näthinnan. De blonda, glesa skäggen också. De gitarrkompade lovsångerna andas ouppfyllda drömmar om ett liv med svordomar, konst och lite krångligare kvinnor. Det doftar svagt av smörgåstårta och snoriga barn från köket.

På vägen hem ringer jag en barndomsvän. För att berätta det vi båda redan vet. Att inget har förändrats. Att leendena är kvar. Och händerna. Och muggarna med cider. Och att kapprummen fungerar lika bra att hyperventilera i, som de gjorde då.