Kom över till den mörka sidan

Från fönstret

Det är en vacker kväll.
Krispigt kallt i gränden.
Köket doftar av choklad.

Preach it, Charles!

your life is your life
don’t let it be clubbed into dank submission.
be on the watch.
there are ways out.
there is a light somewhere.
it may not be much light but
it beats the darkness.
be on the watch.
the gods will offer you chances.
know them.
take them.
you can’t beat death but
you can beat death in life, sometimes.
and the more often you learn to do it,
the more light there will be.
your life is your life.
know it while you have it.
you are marvelous
the gods wait to delight in you.


(Charles Bukowski - The Laughing Heart).

En allomfattande varning

I en annan del av världen

Från Taberg till Louisiana

Jag kör lite fortare än jag vågar. Upp kring krönet där du nästan hade ihjäl den där katten. Den där gången. När vi just hade fått våra körkort.
Det har åskat och regnet ligger kvar i groparna vid stranden.
Med knäna ända upp till hakan och tröjan uttöjd över benen. Med tårna böjda över bryggkanten. Berättar jag. Allt jag vet om Mississippi. Om hur det doftar i Baton Rouge. Om kräftorna. Och kryddorna. Och om bluesen, stolt och seg som sirap.

Kvällsbadare

Vi simmar långt ut. Alldeles till mitten av sjön.
Det är nästan mörkt och skogen har tystnat kring stranden.
Så många år sedan. Men allt är som då. De tunga andetagen. Det varma vattnet mot uppspärrade händer. Vi.
Lika storslagna. Lika odrägliga. Lika livsfarliga tillsammans.
-Ingenting har förändrats, säger jag och sträcker mig upp mot bryggan.
Hårt drar han mig upp i armen.
-Jo, svarar han. Jag har blivit starkare.

I rätt ordning

Det är en vacker dag. En dag att möta rädslor och fara högt högt upp i luften. Men först ska vi plocka fläderblommor. I skuggan. I den lilla parken.

Upp och ner

Resfeber

P och jag bokar biljetter och förbereder landstigningar av historiska mått. Det fullkomligt fladdrar kring hjärtat av förväntan. För att ge tilldragelsen ytterligare tyngd läser jag högt ur Lagerlöfs Jerusalem och virvlar lite vid tröskeln till köket.

"Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet".

Kaddish

Jag vaknar någon helt annanstans. Klockan är tre och mina läppar är svaga och tunna kring munnen. Det fattas något över halsgropen. Jag tar nya andetag. Alldeles friska och nya är de. Och tomma på luft.

Om man tar ett steg tillbaka

En lite längre fredag

Vi vaknar sent och tar vägen genom skogen med termoschoklad och hårda grepp om händerna. Där ute finns snö kvar i små brunvita fläckar. Och nya bäckar rinner, som inte fanns förut.

Inga vitsippor under löven. Men han lyfter mig lite där marken är våt.

To whom it may concern

Upphittat

Vi har varit på skattjakt i dag, mor och jag. Krupit långt in i snirkliga gångar och hittat silverskedar och broderade underverk. Och återfunnit små små minnen som fått det att fladdra litegrann i bröstet.

Tidig morgon

Jag väntar på en vän i dag. Och ett kontrakt på papper som aldrig kommer. Jag har klänningen på mig - den som du tycker om. Om man tittar noga kan man se en stjärna.

Chit chat

På väg till och från tingsrätten kan man antingen ha tur eller otur. Det handlar om att lyckas få en taxichaufför som inte vill prata. Jag förstår att det handlar om skicklighet också, men trots att jag arbetar med alla kända sätt att visa att jag inte är sugen på en pratstund, får jag alltid det ändå.

I dag försöker jag se extra upptagen ut. På väg in i bilen har jag pappa i telefonen och en stor hög domar i knäet som jag bläddrar i och rynkar pannan åt och antecknar små krumelurer på. Men så fort tunneln bryter mobilsamtalet tar den lilla tunna mannen i framsätet sats och ropar åt mig:

"Det ser ut som Sahara i Sverige idag. Ingen horisont, bara vitt".

Jag svarar inte. Men jag ler lite artigt mot honom i backspegeln. Det räcker för att han ska fortsätta.

"Men kallare. Så jävla mycket kallare än Sahara!"

Sammy och jag

Det börjar närma sig ett nytt år. Det fullkomligt vibrerar i luften. Jag blundar i köket och dansar till den här makalösa sången. Finns det egentligen någon annan?

Utan titel

Åh, jag har saknat den här bloggen. Men det har liksom inte funnits tillräckligt med tid till att andas ut länge nog för att formulera något som varit värt att skriva på den. Och sedan har jag börjat finna ett värde i att göra små iakttagelser som jag inte delar med mig av till någon, utan som bara får vara där, korta och tillfälliga och helt fria från kommentarer, polering eller vitsig slutkläm. Som en motreaktion på den annikalantztwittriga, toktransparanta och statusuppdateringsfokuserade verklighet som vill dra upp min arm i ett stenhårt 80talspolisgrepp och tvinga mig att ironisera allt jag ser och hör på vägen mellan tunnelbanan och ytterdörren i 140 tecken.

I går till exempel. Såg jag en man med en alldeles vansinnig frisyr i ett alldeles vansinnigt sammanhang, utövandes något i det sammanhanget fullständigt vansinnigt. Men det behåller jag för mig själv. Som ett inre leende. Som varm andedräkt studsad mot uppdragen halsduk. Tillbaka i kallt ansikte.

Nobody puts Baby in a corner

I omklädningsrummet berättar F att hon äntligen sagt ifrån på jobbet. Att hon vill ha feedback och bekräftelse på att hon gör ett bra jobb och är rätt person på rätt plats. Vi talar om det där. Om vikten att stå upp för sig själv och inte låta någon trampa på en. Att veta att man är bra nog och att ingen ska komma och få en att känna sig dåligt.

Och så går vi in i danssalen. Trycker höfterna längre ut och knäna spikrakt över fötterna. Pressar benen i vinklar som bara gör ont. Balanserar högt i omöjliga passéer. Allt till lärarens oimponerade stämma. Högre, rakare, snabbare, mer. Handen är för låg. Foten är för rak. Höften känns för tung. Huvudet ska vara still. Och när handen är högre, foten böjd och höften lättare - okej.

Okej är den högsta formen av pris man kan få i dansvärlden. Det finns inget belöningssystem i den subkultur som F och jag är uppvuxna i. Betygskalan är bara olika former av kritik och ett årligt, högst eventuellt, okej. Så har det alltid varit. Jag minns att en tjej i min balettklass i högstadiet en gång fick beröm för sin fot i ett hopp. "Trevlig fot" sa läraren. Jag tror att vi alla stannade blint i steget. Chockade. Upprymda. Fulla av förväntan. För någonstans i en avlägsen framtid fanns möjligheten till något mer än ett okej. Värt att kämpa för i timmar och år framför den där spegeln.

Längre liv

Jag är alldeles sönderskrattad. Öm i midjan och stel i tinningarna. Mellan femtiotalsfotografering och aprikoskok for jag igår med E för att se Louis CK på Chinateatern.

Trötta, kalla och lite regnade på kommer vi dit och tränger oss in på sammetssäten med nollbenutrymme och tjockjackorna travade från knä till haka. Det blir två timmar utan andrum. 120 minuters kiknande, kindkrampande, magknipande gapskratt med tårar i ögonvrån.

Genom vattenpölarna hem försöker vi lugna oss. Skaka underkäken fri från smärta och rädda hjärtat från att överhettas av glädje. Men det går inte. Som små explosioner avlöser våra skrattsalvor varandra. Hela vägen hem och i säng.

This will only hurt for a second

I dag har jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Beslutet föregicks av en alldeles vansinnig mängd paranoida argumentväxlingar med min pojkvän, som varken delar mitt intresse för djupgående analys eller min neurotiska personlighet. Dessutom har jag ringt alla jag känner med en läkarutbildning, suttit i vårdguidens kö och konsulterat alla möjliga svagt legitima nätforum för folk med samma rådvilla läggning som jag själv.

Kön till Gärdets vårdcentral är i längd inte helt olik den till Ikeas gratisbuss när denna introducerades någon gång under tidigt 90-tal. (Lång, för er som är för unga för referensen, men ändå hunnit lära er läsa). Med medelsvensk precision och rättvisa ringlar den sig genom en längre korridor, genom två dörrar och ut i den blöta lövsörjan på parkeringen.

Ganska snart börjar damen bakom mig i kön att anförtro mig spekulativa anekdoter om vaccintillgång, postvaccinala smärtor och dolda riskgrupper. Faktum är att stämningen i den huttrande samlingen snabbt blir familjär och så där omtänksam och fin som den bara kan bli när totala främlingar går samma ovissa öde till mötes. Leenden utbyts. Rädslor. Och tröstande ord. Långsamt, långsamt rör vi oss framåt.

När vi väl kommer fram till den sista dörren innan väntrummet låter den pratglada kvinnan bredvid mig gå före henne. In till rummet med de heliga nummerlapparna och den helgonlikt skrynkliga Röda korset-representanten som trofast upprepar mantrat om femton i taget, i ordnat led, med vänsterärmen uppkavlad, tack. Utan att se på varandra går vi den sista korridoren fram mot vaccineringsrummen. Kappan över ena armen. Den andra blottad och redo. En närmast filmisk syn, som andas alldeles för mycket tyskt trettiotal för att jag ska våga titta ordentligt.

Det flimrar lite för ögonen när den livströtta undersköterskan sticker mig. Det är inte smärtan. Det är tanken på ett eventuellt liv i totalförlamning eller med förvridet ansikte som i situationen framstår som fullt tänkbart efter en influensavaccinering. Men allt som händer är att stickerskan skriker nästa och trycker en cerisrosa påminnelse om återbesök i min hand. Och så går jag ut. I ösregnet. Förbi kvinnan som jag delat köplats med några minuter tidigare. Hon som berättat om sitt livs viktigaste ögonblick för mig och som erkänt att hon var rädd för sprutor och som jag klappat på axeln. Nu säger jag varken hej eller adjö. Det vore liksom för personligt.

Bildligt talat

Det blir bara bilder idag. För orden är alldeles borttorkade ur munnen.

Söndag

Vi grälar oss hela vägen till det stimmiga caféet uppe i backen. Inträngda mellan två damer i rosa angora och ett par nyss komna från Bukowskis moderna delar vi världens största macka och trycker knäna hårt emot varandra. Det är blött i luften, asfalten är svart av vatten. Och på väg hem. På lite vintrigare klackar. Är jag den absolut lyckligaste människan i hela världen.

Vive la France

Det har varit en väldigt fransk helg här i Stockholm. Min mor har varit på besök (vilket inte i sig är franskt, men precis lika vackert och färgrikt och fullt av stora rörelser och skratt), grannen har stått naken på balkongen igen (vilket inte kan vara så mycket annat än franskt, såvida det inte bara är direkt sjukligt) och vi (mor och jag alltså - inte grannen och jag) har ätit pain au chocolat och pain au raisin tills vi nästa storknat. Någonstans däremellan har jag också köpt den finaste Christian Diorväska jag någonsin sett.

Med risk för att bli landsförrädare ska jag nu dricka kaffe med alldeles för mycket varm mjölk och sedan dansa balett tills höfterna gnisslar.

Once in a lifetime opportunity

Min kollega A ska idag intervjua ett par som råkat köra ihjäl ett rådjur med sin bil. Jag är avundsjuk. Som stort fan av Donna Tartts "The Secret History" vet jag att chansen att någon gång i livet få anledning att utbrista i hälsningen "Khairei, deerslayers!" är minimal. Och värd att uppskatta.

Korrespondens

Jag har fått världens finaste brev idag. Ett sådant där brev som man sparar i en speciell mapp i inkorgen och tar fram och läser när man råkat spilla kaffe över anteckningsblocket med det viktiga telefonnumret och ingen hjälper till att hämta papper. Ett brev som får sura informatörer och misstänksamma verksamhetschefer att blekna bort. Som gör Västerbron mindre isig på hemvägen och smoggen över Högalidstornen vacker som ett vykort.

Tack.

Vesper

Jag har sprungit över halva Stockholm i dag. Hittat glykos på burk och violextrakt. Köpt skyhöga klackar och en mycket användbar polkarandig byxdress. Och så har jag varit på Operan. Och blundat. Och flutit bort till vackra röster och varma skratt. Och händer.

Gotland

I helgen har vi varit en tur till Visby. Åkt stormfärja över kolsvart hav. Druckit kaffe i regniga gränder. Och klättrat upp i muren för att speja genom skottgluggarna.

Bag lady

Jag andas genom en imaginär papperspåse idag. In och ut. Och så skriver jag en fem sex helsidesartiklar under tiden.