Sammy och jag

Det börjar närma sig ett nytt år. Det fullkomligt vibrerar i luften. Jag blundar i köket och dansar till den här makalösa sången. Finns det egentligen någon annan?

Utan titel

Åh, jag har saknat den här bloggen. Men det har liksom inte funnits tillräckligt med tid till att andas ut länge nog för att formulera något som varit värt att skriva på den. Och sedan har jag börjat finna ett värde i att göra små iakttagelser som jag inte delar med mig av till någon, utan som bara får vara där, korta och tillfälliga och helt fria från kommentarer, polering eller vitsig slutkläm. Som en motreaktion på den annikalantztwittriga, toktransparanta och statusuppdateringsfokuserade verklighet som vill dra upp min arm i ett stenhårt 80talspolisgrepp och tvinga mig att ironisera allt jag ser och hör på vägen mellan tunnelbanan och ytterdörren i 140 tecken.

I går till exempel. Såg jag en man med en alldeles vansinnig frisyr i ett alldeles vansinnigt sammanhang, utövandes något i det sammanhanget fullständigt vansinnigt. Men det behåller jag för mig själv. Som ett inre leende. Som varm andedräkt studsad mot uppdragen halsduk. Tillbaka i kallt ansikte.