Lost and found

Han har glömt kvar sin blåa skjorta igen.
Den får mig att se väldigt liten ut.

Diner chicks och doughnuts

När man är uppvuxen i de småländska skogarna är man van att hela tiden tänka framåt. Att komma på att det behövs mjölk till bulldegen klockan nio på kvällen är detsamma som katastrof. Då har alla matbutiker stängt och man får snällt vänta med att baka tills nästa dag. Och även om man inser att köket saknar något alldeles nödvändigt redan vid halvsextiden är inhandlandet av detta något av ett friluftsprojekt. Antingen måste man ta sparken till närlivsen med 15 minuters nedförsbacke dit och 30 minuters uppförsbacke tillbaka, eller så får man vänta tills Britt-Marie kommit hem från jobbet och hoppas att hon råkar ha vaniljextrakt utan gelatin i skafferiet.

Att med den typen av ständig bristskräck flytta till huvudstaden är lite av ett himmelrike. Här finns nämligen alla nattätande landsortsbors våta dröm – Seven Eleven. Butiken som aldrig stänger. Visst. Man hade hört om den. Som en osannolik skröna om en stad med gator av guld. En kittlande textrad i Mauro Scoccos Sara. En företeelse som man inte riktigt vågat tro på förrän man faktiskt sett den med egna ögon.

Mitt Seven Eleven ligger på replängds avstånd hemifrån, mitt emellan gränden och tunnelbanan. Den är min livlina på väg till jobbet utan frukost och min säkerhetsdepå i mörkret hem på natten. Där jobbar också världens coolaste tjej. Jobbkepsen en decimeter ovanför den tuperade frisyren. Make up i tre lager och bubbelgum i kinden. Hon är som tagen ur vilken amerikansk road movie som helst. Den där självsäkra bruden som alltid jobbar i en diner med glaserade munkar, persikopaj i små glaskupor och en tv med bilder av brottsmisstänkta galningar i bakgrunden. Dessutom har hon ett lingo som får både morgonbyggarbetare och chipsköpande ungkarlar att beskedligt bocka och tacka för växeln.

Just i dag serverar hon välbehövligt kaffe med mjölk och lock. ”Tack ska du ha, raring” säger hon och blinkar innan hon vänder sig till killen bakom mig. ”Och du då gubben, vad ska du ha?”.

Earth hours

Vi tänder varenda stearinljus vi kan hitta och tar 60 minuters sabbat från lampor, elvispar och Rosie Thomas. Uppkrupna med varma drinkar i soffan märker vi inte att timmen är över. Att det gått två och tre och fyra till. Och att snön har smält bort vintern i gränden.

Om att säga hej

Korrekturläserskan presenterar sig som Ingrid eller Birgitta, jag kan inte riktigt minnas vilket. Hon håller kvar min hand i båda sina under hela tiden vi pratar. Jag försöker dra den tillbaka, eftersom den sortens hälsningsgest påminner mig om pingstkyrkor och andligt auktoritära serbisk-ortodoxa präster i Chicago, men det fungerar inte.

Det är egentligen märkligt hur det sätt man hälsar på säger allt om vem man är. Min morfar, till exempel, inleder med ett handslag som sväljer halva underarmen och krossar handleden, följt av en kram med ryggdunk som kan få den mest bastanta benstruktur att bågna. Jag gillar det. Det är en hälsning som inte ber om ursäkt. Som säger god dag med besked och lämnar kvar ett intryck av ärlighet och raka rör.

Motsatsen är dödhandshälsningen, där handen placeras som en våt fisk mot ens handflata och inte verkar ha någon struktur eller vilja alls. Det enda som egentligen är värre än den döda handen är den döda omfamningen. En kram som på något sätt läggs runt en, som en blöt gasbinda, utan tryck eller innerlighet. Nästan lika illa är hälsningar som inkluderar alldeles för snabba kramar, diverse fingerknäpp eller kindpussar som inte nuddar huden.

Bäst av allt tycker jag om människor som lyfter en lite i omfamningen eller snurrar en ett halvt varv i luften. Som om man möttes för första gången efter fyra år vid fronten. På en perrong i Frankrike. När kriget just tagit slut.

Et nos cedamus

Det har redan hunnit bli mörkt när jag passerar spärrbommarna.
På andra sidan bron har någon profeterat på planket.

Kaffe och krystvärkar

När de allra flesta av ens vänner är journalister handlar alldeles för många samtal om korrumperade regeringar, mord och rasistiska poliser. Därför känns det uppfriskande att träffa S för en fika helt utan detaljer om livets mest groteska aspekter. Hon berättar istället trevliga förlossningshistorier om misslyckade epiduraler, bedövade blygdläppar och sugklockor. Och så äter vi black-and-white brownies.

Helgen i åtta bitar

• En riktigt god vän.
• Lite för tydliga revben.
• En soldat i dyra kläder.
• Blåbärsbak och vin.
• Tvärreligiösa festligheter.
  
• Judiska hjältar.
  
• Sovmorgon med våfflor.
  
• En promenad med antydan till vår.

In sickness and in health

Vi firar att jag överlevt första dagen på det nya jobbet. Att jag tagit mig ut på andra sidan inloggningslösen och newsfeeds, passerkort och 60 nya namn och händer. För att markera dagens oförglömliga storhet ser vi på TV. Det var hundra år sedan sist och precis som jag minns det. Solbrända människor, flyktiga kärleksaffärer och så lite sång och dans. Jag toppar upplevelsen med popcorn. Han äter en liter glass och tillbringar resten av kvällen på toalettgolvet.

Hårdare snabbare mer

Visst. Han har en bylinebild som kan få vem som helst att sucka förälskat och önska att de var unga på 60-talet. Men det är inte därför den här bloggposten utan förbehåll kommer att tillägnas Christopher Buckley. Det beror istället på den text som han för en tid sedan publicerade i The Daily Beast (bara tidningens namn, givetvis baserat på tidningen i Evelyn Waughs Scoop, är värt ett eget hyllningstal).

Texten är en åtta år gammal betraktelse som Buckley skrev efter en guidad tur genom Auschwitz. På sex korta sidor lyckas han beskriva livet utifrån dess kanske allra viktigaste aspekter. Dess skörhet. Dess oerhörda mening och meningslösa slut. Dess innerlighet, vidrighet och hulkande sorg.

Det är ingen ny berättelse. Jag har hört den och läst den och sett den på TV. Jag har gråtit över den, identifierat mig med den och distanserat mig från den. Men någonting i Buckleys metodiska sätt att beskriva, hans kniven-på-strupen-självklara och okomplicerade andrahandsberättande, gör att den slår till där det känns som mest.

När jag ser upp från skärmen har allt fått andra färger. Knuten i bröstet får mig att vilja leva hårdare och snabbare och mer. Att aldrig igen spara in på en enda känsla. Jag vill fylla varje svårinandad sekund med liv och låta det skorra och spraka i de höga tonerna. Som en hämnd på allt taget liv. Som ett våldsamt struptag på rädslan för att dö.

Ogoda råd

Du. Ja, just du som sa att Briokolor hjälper mot röksug.
Du hade fel och är förmodligen dum i huvudet.

Väderleksrapport

Det snöar över Stockholm.
På trottoaren upp mot kyrkan brinner små lyktor.

Flyktig kärlek på toalettvägg

Någon som brukade gilla den tyska killen har slutat med det.