onsdag 29 oktober 2008

I den bästa av världar

Om jag fick bestämma skulle människor på gatan väldigt sällan, men då och då, vända sig om och viska till varandra med skräckblandad förvåning: ”Titta, där går en man utan hatt!”

Jag har varit här förut



Allt ser ut som när jag var barn. Tågvagnarna skakar likadant. Torget är lika tomt.

Jehovas Vittnen har flyttat och sålt lokalerna till någon annan församling. Men lukterna är desamma. Frosten på räcket känns likadan mot vantarna.

Här brukade jag stå och memorera namnet på alla stationer fram till T-centralen. Jag brukade sortera grus efter storlek på perrongen och känna den där respekten för allt som är stort och ogreppbart som man gör när man är liten.

Nu fryser jag mest om knäna.

söndag 26 oktober 2008

Ut flykt

Jag plockar nypon nedanför parken. Långt borta från kristet hat och tilltrasslad kärlek. Det är vått av sliriga löv på gräset och stövlarna får sjunka ända ner till anklarna. Regnet får sudda ut alla påmålade ansiktsdrag. Och håret får locka sig alldeles precis så taggigt som det vill.

fredag 24 oktober 2008

Så länge det lyser mittemot

Någon har målat i guld på väggen och röd sammet täcker scenen och en bit av baren. Sorlet från Stockholms vackraste bohemer klirrar mot ölflaskorna. Tröjor med urtvättat Miami Vice-tryck. Fyrtiotalskragar och täta luggar. Smärtsamma diskussioner i hörnen. Om samma saker som jag hört hela mitt liv.

Men genom fönstret över gatan lyser det gult från kala rum. Två och två står de. Tandsköterskor och telefonförsäljare på danskurs. Lite svettiga i håret.

Försiktigt gungar de. Nära, i takt till musiken. Lite för raka i ryggen. Lite för långt ifrån varandra. Utan höfter i upprepat grundsteg.

Det är en vals. Den mest trevande jag sett, men så vacker att det trycker mot halsen. Jag vill vara en av dem, där i lysrörsljuset på torsdagskvällen. Långt borta från musiken och flaskorna. Långt från kreativ smärta och vilda män.

Jag vill vara där, på andra sidan gatan. Därinne, där de vet hur man lurar döden.

onsdag 22 oktober 2008

Jesus, Mary and Joseph

Vi ser den fantastiska 70-talsdokumentären Marjoe, till kakor och färsk lemonad. Diskussionen efteråt blandar vemod med ilska. Den lämnar också kvar en sjuklig längtan efter högre frisyrer.

Vad jag har lärt mig så här långt:
- Med rätt mängd halleluja och amen kan man tjäna väldigt mycket pengar.
- Det finns egentligen inga mönster som skär sig mot varandra.
- Vattensängen fick aldrig det uppsving den förtjänade.
- Det är synd om människorna.

måndag 20 oktober 2008

Tant Gredelin



Jag har kokat sylt med björnbär och vit choklad.

Vargtimmar

Jag vaknar längst ute på kanten. Jag försöker häva honom åt sidan inåt, men det går inte. Så jag ligger kvar en stund och lyssnar när han pratar i sömnen. Sedan går jag upp och gör te.

Hela staden sover. Gränden ligger becksvart nedanför och det är så tyst att man kan höra kylskåpet knastra.

Jag älskar att sitta vaken och skriva när allt annat är dött. Det ger mig en känsla av att jag, just i denna stund, har ansvar för hela världens kreativitet. Att jag har jouren mellan kvällspass och morgonpass i det stora skapandet.

I fönstret drar jag knäna uppåt och lägger örat mot den iskalla glasrutan. Det visslar därute av vind som går förbi.

söndag 19 oktober 2008

Motorcycle Boy

S har världens finaste t-shirt. Och helt ny Rumble fish-frisyr.




Right up my alley

Det är höst i gränden.





lördag 18 oktober 2008

Jump street, Scocco och bodybuilderbyxor

Ett av 70-talistgenerationens i styrka tilltagande karaktärsdrag är vurmen för vår egen tonår. Sällan har jag mött en grupp människor så ständigt beredda att glorifiera smaklösa kulturyttringar från åttiotalet.

På balkongen står en vän med högt uppdragna axlar. Hans röst är bruten mot den kolsvarta himlen och i hans ögon vätskas något som bara kan vara nostalgi.
”Det har inte funnits någon riktig programledare sedan Ray Cokes”, säger han plötsligt.

Jag får ett par minuter över på torget i Skärholmen medan jag väntar på A. Den bruna tegelkyrkan som ingen någonsin går in eller ut ur för tankarna till stickade löskragar, möbler i furu och fridans. Till dr Huxtable. Och Theo. Till t-shirts utan stretch och den där saabmodellen med avhuggen baklucka.

På vägen ut från teatern kommer den sista stöten. Halvvägs ner för trappan hör vi den. Pulserande som vadvener under ett aerobicspass. Det är MC Hammers "U can’t touch this".

Vi tittar på varandra, men behöver inte säga något. Båda vet vad den djupa sucken betyder. Att allt, precis allt, var bättre när det var Hammer time.

onsdag 15 oktober 2008

Högtidlig förrättning

Jag följer E på hans livs första riktiga biblioteksbesök. Anledningen är vår intensifierade jakt på den bästa översättningen av Salingers Catcher in the Rye.

Det är något ceremoniellt över tilldragelsen. Tyst i bakgrunden känner jag mig närmast rörd när den gamla, gamla damen med, enligt E, inte fullt så torra händer som man vill att en bibliotekarie ska ha, skjuter över det nypressade lånekortet till vår sida disken.

Ett kort rus av stolthet. Som efter ett klarat mandomsprov. Ett dop. En slutförd helryggstatuering. Jag vill sjunga något andäktigt, krossa ett glas eller åtminstone säga några väl valda.

Men inget av det passar sig på bibliotek. Vördnadsfullt lämnar vi istället det heliga rummet. Jag viskandes. E lite för högljudd.

söndag 12 oktober 2008

Om arternas uppkomst

Vagnen kryllar av dem. De häver sig med tubsockorna före över tågsäten. Klättrar på bagage. Balanserar på armstöd.

Jag har courtside seats till ett antropologiskt liveseminarium om skapandet av patriarkala strukturer. Efter två timmar och 55 minuter vet jag dessutom svaret på några av vårt samhälles mest grundläggande frågeställningar om arv och miljö.

De är ett lag av någon sort, eventuellt handboll. I en ålder som är svår att bestämma. Ett par månader in i puberteten gissningsvis. Mer acne än ansikte. De pungsparkas, trycker ner schweizernötrutor i varandras kalsonger och sprutar fanta genom näsan. Deras vokabulär är 20 procent sport, 80 procent bög, hora och turk.

Tränaren har mörka sweatpants i blandmaterial. Ibland vänder han sig om och säger ”dämpa er lite, grabbar” med flerårigt tränad basröst. I övrigt verkar han inte bekymra sig nämnvärt över det faktum att en ny generation män formas till underutbildade grottmänniskor på hans watch. Han läser Jan Guillou.

lördag 4 oktober 2008

Norén, akt 2

Lördagen har bjudit på en väl avvägd blandning av intryck. Ett alldeles för plötsligt uppvaknande, en höggravid vän, en smärre kris, ett triangeldrama, en halv kanelbulle, två kristna män, två inte fullt så kristna män, en obefogad ursäkt och några väldigt goda råd. Allt till ett soundtrack av Nick Cave.

Jag ber att få tacka samtliga medverkande.

fredag 3 oktober 2008

Getting biblical

Precis som verkligheten är bibeln full av kvinnors list och mäns bristande förstånd. Visst finns där manliga hjältar också, men i riktigt prekära situationer - när skiten på allvar träffar fläkten - verkar det som om tjejerna får stå för testiklarna. De bibliska kvinnorna slår brutalt och utan pardon - inte sällan med hjälp av historiens effektivaste vapen.

Den vackra Judith förför den fruktade generalen Holofernes, för att sedan i korta drag, supa honom under bordet och hugga huvudet av honom. Bara så. Den uträknande Delila avslöjar nasiren Simsons hemlighet och tillintetgör honom sedan skoningslöst. Hon lurar honom i säng, förråder honom, skär av hans långa hår och berövar honom hans styrka. Därefter överlämnar hon honom till fienden.

Drottningen Ester använder sin list och kungens kärlek för att rädda folket undan säker död. I samma veva ombesörjer hon lite smidigt att den onde Haman, som planerat att döda alla judar, förpassas till galgen.

Den nytestamentliga danserskan Salome har inte en fullt lika behjärtansvärd ursäkt för sitt beteende. Målmedvetet klär hon av sig sju lager slöja och får en betagen Herodes att lova henne vad som helst. Och nej, hon väljer inte en spa-weekend. Hon vill ha Johannes döparens huvud på ett fat.

Faktum är att redan den allra första kvinnan ställer till en hel del debacle­. Den som kan sin skapelseteologi vet att all djävulskap i världen egentligen kan skyllas på Eva. För inte nog med att hon själv äter av det förbjudna äpplet. Hon drar med sig sin man, och i förlängningen hela mänskligheten, i fördärvet. Resultatet är sjukdom, död och förlossningssmärtor, för att nämna några godbitar. Thanks, sister.

onsdag 1 oktober 2008

I en källare med öl

Det ska handla om manlighet. Om att vara fast i en roll. Mannen som gruppdjuret som inte kan värja sig mot sina artfränders kollektiva missriktning. Mannen som vill ur alla mallar och egentligen bara få vara som vi andra.

Bredbågade glasögon. Tjejer i blus utan behå. De nickar med armarna i kors. För de förstår. De förstår eftersom det är rätt att förstå.

Det blir en fin stund, på mäns vis. Ryggdunkar lättar upp mellan känsloyttringarna. Ironiska visa-pattarna-rop mildrar berättelserna om att inte räcka till. En klunk Heineken ersätter vartannat darr på rösten och ger mod att beskriva en rotlös längtan efter kärlek.

Det serveras gratis sprit i baren.

D har nya kängor. De klär honom.

söndag 28 september 2008

Bort och sedan hem

Det tar nästan en timme att kryssa mellan röda linjer, plattformar och pendeltåg. Jag har med all nödvändig proviant för det som för de flesta är varje dags efter-jobbet-ritual, men som för mig är lite av en upptäcktsresa. Två böcker, äpple och fralla visar sig dock något överflödigt för de 20 minuter jag i själva verket spenderar på tåget.

Jag försöker böja pärmarna hårt isär på det gladorangea recensionsexet i knäet och låter handleden täcka övre delen av högersidan. Titeln, och till viss del de storskaliga citaten på några av sidorna, känns lite för vulgära för att dela med de två Jehovas vittnen-klädda damerna på sätet mittemot.

Jag ska hälsa på en vän. Det blir många timmar av vin och ost och den fria viljans status inom determinismen och fatalismen. På väg tillbaka, via det obligatoriska förortstorget, montesoriskolan och kolonilotterna stannar vi till en stund vid det mörklagda biblioteket.

På tåget kommer den där känslan av att vara på väg hem. En lite rusig känsla, blandad med en oförnekbart tilltagande feber.

Jag ler mot mina medpassagerare. De ler inte tillbaka. Vid Karlbergs station släntrar de, till synes förprogrammerade, ut i perfekt rad. Över perrongen. Uppför rulltrappan. En efter en försvinner de bort. Tills mörkret kring Sankt Eriksplan slukat dem alla.

fredag 26 september 2008

24 bilder per sekund

Inget säger höst som förkylning, nybakad chokladkola och israelisk filmromantik.











torsdag 25 september 2008

När det enda som passar är Tom

If I exorcise my devils
my angels may leave too

tisdag 23 september 2008

Att lida för konsten

Efteråt kommer vi att diskutera rimlig pjäslängd över bourbon och ginger ale. Då kommer vi att le åt smärtan i knäna och stelheten i nacken. Vi kommer att rycka på axlarna åt att vi just överlevt tre och en halv timme på oklädda gradängsystem och en kall promenad över kullersten. Vi kommer att kunna gå vidare och skratta åt det usla dramat och de trista skådespelarna. Men inte riktigt än.

Än så länge sitter vi och försöker vrida oss i en ny riktning för att döva surret i benen. Än så länge försöker vi andas den där nya lugnande näsandningen som J lärde ut häromdagen. Än så länge klamrar vi oss krampaktigt fast vid bilden av vatten som slår mot klippor för att undvika otillbörlig tankegisslantagning.

A tittar på klockan för minst fjärde gången. Fyrtio minuter kvar, tecknar hon gråtfärdigt. Hennes radgranne, som flera gånger nickat till i första akten, har gått i paus.

Men vi sitter kvar och jag kan svära på att jag känner hur jag åldras. Hur huden förlorar i elasticitet och brösten behöver mer stöd. Hur läpparna spricker och ögonen krymper ihop till små, små streck. Hur jag behöver kalcium i tablettform för att någonsin kunna stå upp igen.

fredag 19 september 2008

Replikskifte

"Do you know Germany?"

"It is not possible to know Germany. Only to endure it."

"Bach? Isn't he reasonably endurable?"

"I do not judge countries by their geniuses. I judge them by their racial characteristics. The ancient Greeks could laugh at themselves. The Romans could not. That is why France is a civilized society and Spain is not. That is why I forgive the Jews and the Anglo-Saxons their countless vices. And why I should thank God, if I believed in God, that I have no German blood."

torsdag 18 september 2008

Genus, tempus och kasus

Vissa språk delar in sina substantiv i femininum och maskulinum. Jag vet att man kan vara genusanalytisk och fundera över varför spanskans sol är en man, medan månen är en kvinna. Eller varför tyskans pojke anses maskulin, medan flickan är ett okönat neutrum. I samma andetag skulle man kunna hävda orättvisa i att franskans ord för smärta ger kvinnliga associationer, medan botemedlet ger manliga. Eller undra varför Gud i de flesta språk har maskulin artikel samtidigt som den syndiga människan, åtminstone på svenska, refereras till som hon.

Jag väljer att inte göra det, utan konstaterar i stället att hebreiskans ord för bok alltid böjs i femininum. Det är tillräcklig kompensation för det mesta, kan jag tycka.

måndag 15 september 2008

Naturligt urval

Någon har stängt av AC:n i danssalen. På golvet bildas livsfarligt hala fläckar av svett. Vi är överfull klass och allt är tillåtet för att skapa plats nog för vida piruetter.

En tjej i lila försöker flytta mig med en stenhård arm i högersnurren, men när hon kommer av sig i någon typ av preparation hinner jag förlänga vänsterbenet och träffa henne över höften.

Förlåt, mumlar jag.

Darwin skulle ha en field day med det här gänget.

söndag 14 september 2008

En kväll vid broar och bryggor

Vi går med halsduk över haka längs vattnet. Det är den där allra första höstdagen. Den dag då man vet säkert att hösten är oåterkallelig, för det viner så där i öronen av blåsten. Vi är på uppdrag. Under cover i jeans över Stockholms broar. Breddfyllda av gudsbevis och irrläror.

I Gamla stan tar vi paus för smörgås och varm mjölk. Luften är tung av röster och sorl. Ett gräl på spanska från bordet bredvid. Vrålet från espressomaskinen. En älskare som knackar på rutan.

Vi lämnar honom där och fortsätter upp i gränderna. Med varma lungor och kalla kinder ser vi Stockholm nära och på avstånd. Högt ovanifrån och under jord. Tillbaka på ön dinglar vi benen mot vattenytan. Det är mörkt. Våra röster dör i knähöjd.

Gudstjänst

A sjunker ner på den röda sammetssitsen bredvid mig. Hon är uppe i en problematiserande monolog om tidsförflyttningar när ridån går upp och kören slår emot oss. Det tar högst 30 sekunder tills dess att jag börjar känna hur struphuvud och bröstkorg sugs inåt. Hur näsan kolsyras och det börjar sticka i kinderna innan tårarna kommer.

Det är en bön på urusel franska. En bön i den yttersta uppgivenheten, till en gud som verkar ha brutit alla sina löften. En bön i strålkastarljus, med metallisk dekor och allt annat än trovärdig kostym. Men den slår rakt mot solar plexus.

Till första paus har jag hämtat mig. A och jag har väldigt fasta pausrutiner, som utvecklats efter år av lite väl regelbundna operabesök. A köper läkerol i garderoben för att inte tvångshosta i andra akten. Sedan går vi mot strömmen från parkett upp till fjärde radens läktare och diskuterar hur många som skulle krossas om den enorma ljuskronan föll ner i publikhavet.

Med andra och tredje akten är magin bruten och jag andas obehindrat igen. Ridån faller och genom applåderna återupptar A iakttagelsen om tidsförflyttningar. Hon är emot dem, tror jag. Generellt sett, i alla fall.

lördag 13 september 2008

Konstvetenskap

Ceci n'est pas un blog.

fredag 5 september 2008

Frälsningslära

Stäng kapellen. I kväll finns Gud på Operan.

Puccinis musikaliska berättarteknik fungerar egentligen på samma sätt som smaklösa tv-serier av typen "Extreme Home Makeover". Det spelar ingen roll hur tydligt crescendot bygger upp till klimax. Man kommer att gråta på slutet ändå.

söndag 31 augusti 2008

Contra mundum



Det är något apokalyptiskt i luften. Det kan vara höst.

tisdag 26 augusti 2008

En vacker död

Bokklubben äter djävulskaka till spöregn och mörker. Diskussionen rör samma saker som alltid, oavsett bok, det vill säga Gud, kärleken och döden. Selma Lagerlöfs Jerusalem har, enligt min mening, litteraturhistoriens kanske allra vackraste hädangång. Den har mycket mer också, men det tar vi en annan gång.

"- Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?
- Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen, sa Stark Ingmar.
Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala.
- Jag går dit nu, jag, sa han till Stark Ingmar.
Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen.
- Jag kommer efter, jag, sa han".

måndag 25 augusti 2008

Welcome idiots!

Min bror och jag ligger dubbelvikta av okontrollerbart skratt i varsin överdimensionerad skinnfåtölj i hans frus pappas gode väns lånade lägenhet i Birkastan. Vi ser Woody Allens Love and Death på min brors frus pappas gode väns jättestora metallic-tv.

Woody Allen är en av relativt få saker som vi tycker exakt likadant om. Kanske handlar det om vår gemensamma livrädsla för döden och vårt gemensamt paniska behov av att skratta åt den för att inte dö av själva livrädslan. Jag vet inte.

"The key is, to not think of death as an end, but as more of a very effective way to cut down on your expenses".

söndag 24 augusti 2008

Pilgrimsvandring



Det är lite sommar kvar. Vi går i till knäna.