Contra mundum

Det är något apokalyptiskt i luften. Det kan vara höst.

En vacker död

Bokklubben äter djävulskaka till spöregn och mörker. Diskussionen rör samma saker som alltid, oavsett bok, det vill säga Gud, kärleken och döden. Selma Lagerlöfs Jerusalem har, enligt min mening, litteraturhistoriens kanske allra vackraste hädangång. Den har mycket mer också, men det tar vi en annan gång.

"- Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?
- Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen, sa Stark Ingmar.
Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala.
- Jag går dit nu, jag, sa han till Stark Ingmar.
Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen.
- Jag kommer efter, jag, sa han".

Welcome idiots!

Min bror och jag ligger dubbelvikta av okontrollerbart skratt i varsin överdimensionerad skinnfåtölj i hans frus pappas gode väns lånade lägenhet i Birkastan. Vi ser Woody Allens Love and Death på min brors frus pappas gode väns jättestora metallic-tv.

Woody Allen är en av relativt få saker som vi tycker exakt likadant om. Kanske handlar det om vår gemensamma livrädsla för döden och vårt gemensamt paniska behov av att skratta åt den för att inte dö av själva livrädslan. Jag vet inte.

"The key is, to not think of death as an end, but as more of a very effective way to cut down on your expenses".

Pilgrimsvandring

Det är lite sommar kvar. Vi går i till knäna.

Running for sainthood

E är på besök från London och vi försöker hinna göra allt sådant som bara hon och jag kan göra tillsammans, eftersom inga andra av våra vänner någonsin, ens för att vara barmhärtiga, skulle kunna tänka sig att följa med oss. I praktiken innebär det att vi spenderar fyra och en halv timme på Historiska museet (för att effektivisera hoppar vi helt över vikingatiden och större delen av forntiden).

Förutom en intressant diskussion om de arkeologiska fynden från vendeltiden är besökets höjdpunkt, som alltid, altarskåpstävlingen ”gissa helgonet”. Den går i korta drag ut på att minutiöst finkamma medeltidsavdelningen och försöka identifiera så många av helgonen i skåpen vid namn som möjligt. Ett fantastiskt tidsfördriv, även om viss förvirring denna gång utbryter kring likheterna mellan Judas Taddeus och Jakob, Alfeus son, i två av skåpen.

Efter tredje varvet börjar den stackars säkerhetsvakten se gråtfärdig ut och vi beslutar oss för att gå vidare. På vägen ut handlar E ett suddgummi med ett skelett i fosterställning på i museishoppen. Jag köper vykort med detaljer från en fönstermålning av Konungarnas tillbedjan. Vi är båda mycket nöjda.

T&A

Det finns ofantligt många böcker som man borde läsa. Som alla andra läst. Böcker som, när man säger att man inte läst dem, resulterar i att den man talar med andas in alldeles för fort och långt bak i halsen med öppen mun och utropar ”HAR du inte?”. Philip Roths böcker är sådana böcker. Man borde läsa Philip Roth.

Nu har jag gjort det. Det handlade mycket om bröst.

Kvällsdopp

Vättern krånglar och kränger mot sanden. Hon har sett allt. Böjda kräkningar till solnedgång och hångel med händerna innanför. Missionärer, med vittring på vilt. Sjömän. Självmordskandidater. Studenter. Hon har slutat vara förvånad.

Hon är alltings måttstock här. Hennes fryspunkt avgör hur svår vintern är. När hon är mild nog att bada i vet man säkert att sommaren är osedvanligt het. Mäns status mäts i hur tidigt på våren de vågar sig ned i henne och hennes arga vågor speglar livets kyla om hösten.

Hon benämns i femininum. Det passar henne. Okontrollerbar, maktfullkomlig, god endast mot de modiga. Kvällssolen blöder över hennes midja när vi simmar ut.

Ett annat Jerusalem

Här går flugor på vattnet istället för män. Kvigorna har flyttat sig längre ner mot gärdsgårdsspången. Om man aktar fötterna för mockor och benen för nässlor och orm är detta världens absolut bästa plats att sitta på.

Jag läser Selma Lagerlöfs Jerusalem med rygg mot sten och vildhallon på plockbart avstånd. Det är så nära en religiös upplevelse man kan komma i Småland. Härifrån syns inga kyrkor.

Hey Celestial!

Vissa böcker är som en flygresa man sovit bort. Helt plötsligt är man någon helt annanstans, utan att kroppen har hunnit förstå vad som hänt. Toni Morrison gör alltid så. Landar plötsligt och någonstans främmande, men samtidigt oerhört bekant.

Love är inget undantag. Den pulserar som tung, sorgsen gospel, med mer blues i än handklapp. Som tabasco mot tungan och sviktande jord under fotsulorna. Rund som varm potatis mot gommen. Pärlad av svett i pannan. Full av hemliga ord och kvinnors visdom och så bredfylld av pumpande blod att man aldrig vill resa tillbaka.

Musiken spelar nästan alltid stor roll i Morrisons böcker. I Love finns den i L:s allvetande nynnande och den tunna jazz som dör ut tillsammans med en era på Cosey's Resort. Tröstande, men också bådande om nya, mer oförlåtande tider. Eller i rytmiska viskningar mellan de döende och de överlevande.

"He took all my childhood away from me, girl.
He took all of you away from me.
The sky, remember? When the sun went down?
Sand. It turned pale blue.
And the stars. Just a few at first.
Then so many they lit the whole fucking world.
Pretty. So so pretty.
Love. I really do.
Ush-hidagay. Ush-hidagay"

Rytm som skrapar som sand i munnen. Rycker hit och dit i oregelbundna taktslag. Morrison blandar syrligt och klibbigt sött. Kaxigt, men vördnadsfullt, som en drucken jazzsaxofonist. Så gör hon varje inandning helig.

Eftermiddag vid Walden

"I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived." Och så vidare.

Convertere ad Dominum Deum tuum

Det är en sådan där alldeles ljuvligt tempererad söndag och bokklubben samlas på en grässluttning i parken för att diskutera Waughs Opus magnum. Brideshead kan vara så mycket. En allegori över ett fallande samhälle. En retrospektiv glorifiering av något svunnet och dött. Över ungdom och oförstörd kärlek, som vittrat sönder av religion och familj. Eller mest en förvirrande och olyckligt utfallen katolsk PR-kupp. Den andas förtryckt kärlek och den nykonverterades förälskade predikan för de ännu ofrälsta. Fallna hjältar och hotande egalitarism. En Gud som ser vald olycka som en dygd.

Diskussionen finner snabbt vägen till tro. Argumenten flyger och skrämmer bort såväl picknickande turister, som förbiragglande olycksbarn. Gruppens agnostiker, som för eftermiddagen väljer att titulera sig religiös nihilist, missionerar oförtrutet om Guds aldriga existens. Men även han får något högkyrkligt i blicken när han citerar ur prologen. Han kunde ha slutat läsa på sidan 21 och varit lycklig så, menar han:

”I asked the second-in-command, "What's this place called?" He told me and, on the instant, it was as though someone had switched off the wireless, and a voice that had been bawling in my ears, incessantly, fatuously, for days beyond number, had been suddenly cut short; an immense silence followed, empty at first, but gradually, as my outraged sense regained authority, full of a multitude of sweet and natural and long-forgotten sounds: for he had spoken a name that was so familiar to me, a conjuror's name of such ancient power, that, at its mere sound, the phantoms of those haunted late years began to take flight”.

Språket i Waughs böcker är värt en alldeles egen kärlekshistoria. Ingen kan, som han, beskriva ansiktsuttrycket hos en man med ”the exhausted but resentful air of one who fears he has failed to do himself full justice on the subject of Pindar’s Orphism”. Det är ett språk som är omöjligt att inte älska. Åtminstone det är vi överrens om.

Skön, med lågande hy

Busschaufförernas krav på toalettpauser och höjd svältlön förlänar A och mig ett ypperligt tillfälle till en hel dags klassiskt flanerande. Det blir en dag som blandar vilt mellan högt och lågt. Diskussioner om klackhöjd och Guds inre väsen. Om maktstrukturer under 20-talet, empire, kärlek och den perfekta skenmanövern för att undvika attackerande gäss. Efter en lång frukost bland bigarråträd och drivhus promenerar vi mot strömmen av turister för att se på Endymion.

Att gå och se på Endymion är en tradition som både inleder och avslutar sommaren och som blivit något av en helig stund. Det är något andäktigt i att smyga, flankerad av gudar och musor, över det lätt sluttande, svartvita golvet, mot honom. Utslagen och överdimensionerad. Särade läppar och knän. Ögonen tunga av evig sömn.

På väg hem romantiserar vi kring hösten och när de första dropparna varnar om ösregn saktar vi farten och böjer huvudet bakåt. Det smattrar över borggården. Himlen vänder sig ned i mörka drivor.

Interior design

Svag efter highballs och Pimm's i trädgården med A igår, men jag har sedan länge lovat D en promenad till Slottsboden idag. Han vill köpa en bild av kungafamiljen att ha i ram bredvid det nyinköpta fotot av en polsk synagoga. Jag har inga åsikter om det.

Revisited revisited

Jag tycker om att återvända till saker. Städer, människor – framför allt till böcker. Det finns en trygghet i att komma tillbaka till något som man vet att man tycker om. Som överraskar i klädsamma mängder. Med något nybyggt eller nyfriserat eller med ny innebörd. Ett måttfullt äventyr.

Att återvända indikerar att man varit borta, men hittat tillbaka. Att man rest, men kommit hem igen. Det är något vackert med det, tycker jag. Att lämna något och sedan välja det igen.

När det gäller böcker och författare återvänder jag till en handfull. De är som en sådan där liten verktygslåda i plast, med fullt av piller i glada färger, som gamla tanter har på sängbordet. En tablett för att varje fallerande organ eller framtida åkomma. Austen vid mjältsjuka. Waugh mot tristess. Morrison för blodcirkulationen och Márquez vid kolerisk feber och kärlek.

Bokklubben läser Brideshead och för mig var det flera år sedan. Det är skönt att vara hemma igen.

Meddelande vid lunchtid

"Tack för senast - ciggen, dansen och örfilen. Det värmde".

Ett rum med utsikt och Leonard Cohen

Det doftar rent av lakan när jag vaknar. På hyllan över sängen har någon tejpat fast en lapp.

Sista dagars oheliga

Det har blivit ljust när jag går över gräset. Klackarna sjunker ett par centimeter i varje steg. Håret har fallit ur knuten. Bakom mig dansar den sista spillran bröllopsgäster tätt intill på estraden. Böjda kroppar. Framskjutna höfter. Det finns inget eko mellan stugorna. Inga spyor eller tomma burkar.

Siljan ligger blanksvart och rasslar av mygg. Hon lovar frälsning för den som tror. På en timmerbänk i viken sitter prästen med lossad slips.

Bröllopsresa

Regnet piskar mot rutorna. Tåget kränger. J har hittat en sportbilaga och jag hett kaffe. Det är rogivande att bege sig bort. Mot något annat och från det man vet. Vi är i Hedemora. Avstigning sker på höger sida i tågets färdriktning.

A slow sort of country, said the queen

J och jag har köpt obokade biljetter på en rälsbuss mot Dalarna. Resan kommer att ta drygt tre timmar och risken att få hårlöss av nackstödet är överhängande.

Sverige har en grånad ton av grönt därute. Mexitegel och tujor.

Det bor folk här. Det är viktigt att komma ihåg det.

Det snöar på hans hatt

Min morfar är min stora manliga förebild. Han kan döda en fluga mellan tummen och pekfingret. Han får rosor att klättra ända upp till himlen. Och när han spelar stannar tiden.

Mellan hans två oktaver breda händer har jag lärt mig hur tangenter kan ta en med på resor långt bort från de småländska sjöarna.

Till Roslagen och Aberdeen. Till rökiga caféer i Paris. Till Havanna och Chiles klippiga stränder.

Hemlängtan

What are men, compared to rocks and mountains?

Pressmeddelande

Rummet liknar en väntsal på en flygplats. Kondens på panoramafönstren. Stark kvällssol i ögonen. Ett femtontal journalister trängs om att stå i centrum av alla pågående samtal. Femton simultana monologer utan åhörare. Pastellfärgade palestinasjalar paxar plats på de obekväma loungebänkarna. En bortglömd rapartist. Några brittiska turister.

En rödmosig programledare försöker fånga mig på vägen till askfaten och ett svartsjukedrama blockerar flyktvägen till toaletterna. Överallt runt omkring mäts status i antalet resor till Berlin. Jag ler och ljuger mig därifrån.

På väg ner för backen har gliporna mellan kullerstenarna blivit större. Vibrationerna av berusade sms avbryter Tom Waits i hörlurarna. Tunnelbanedörrarna tjuter. Ordningsvakter fyller rulltrapporna. På andra sidan de automatiska dörrarna dövar ungdomarnas skrik klackarna mot asfalten och lukten av nyuppspydd korv. En älskare väntar i porten. Någonstans på andra sidan vattnet finns du.

Ryskt barn har många namn

I ett försök att imitera väderförhållandena på den ryska tundran och förstå den karga folksjäl som P hävdar är förutsättningen för Pusjkins författarskap, samlas bokklubben för att diskutera Dottern på Landets uteservering i några tveksamma plusgrader. Tre filtar och ivrigt gungande på stolen gör varken till eller från och infravärmelampan är riktad så att den endast värmer en förtretligt liten del av hornhinnan, vilket redan tidigt i diskussionen får mig att se ut som om jag missbrukat belladonna.

Efter ett åttasidigt anförande av gruppens expert på rysk litteratur och historia tillbringar vi tre stelfrusna timmar med att finna ursäkt för Pusjkins klena karaktärer och totala brist på passion. Därefter avhandlas det oursäktbara läsarhinder som ryska namn innebär. Historien får en helt annan, och mycket mer logisk, innebörd när det står klart att Sjvabrin och Saveljitj i själva verket är två olika personer, men att Piotr Andrejevitj och Andrej Petrovitj Grinjov är samma. Att fästningar heter saker som Nizjneozernaja påverkar däremot inte läsförståelsen. Det är bara irriterande.

Snö, halshuggna kaptenskor och ryskt rättvisepatos må vara hur fostrande som helst för själ och intellekt, men vi enas alla om att det är hög tid för klassisk dekadens. Nästa bok blir Evelyn Waughs Vile Bodies, företrädesvis till starka mint juleps i högsommarhetta.

En förlorad värld

Apostladagspicknick. A har uppfunnit en ny tankelek som hon vill få alla att delta i. D jagar kanadagäss med sitt badmintonracket och J försöker desperat få sin pudel att avstå en het kärleksstund med en tuperad terrier i rosett. Ingen lyckas.

”Come Darcy, I must have you dance”. ”I certainly shall not. You know how I detest it”

Det är något väldigt paradoxalt i att musiker inte sällan har svårt för att dansa. Det känns som ett brott mot romantikens och konstens grundlagar. Dessutom är det ologiskt att kunna följa komplicerade takter med en stråke, men inte med sina egna ben, som man ju faktiskt haft tillgång till mycket längre.

Män som inte dansar är ett strålande exempel på hur vi har muterat i fel riktning. Inte bakåt, men lite diagonalt. Dansen är ännu ett attribut som blivit förhastat bortrationaliserat i evolutionen, tillsammans med svulstiga kärleksförklaringar, långa tystnader och högläsning.

Män dansar helt enkelt inte längre, lika lite som de kommer till häst. Men det är en helt annan diskussion, och så vansinnigt mycket sorgligare.

Visiting and news

Bokklubben har läst tredje boken i ett pågående Jane Austen-maraton och beslutat att ta en paus med något ryskt. Diskussionen rör relationen mellan Charlotte Lucas och Mr Collins och varför alla kvinnor måste gilla Elizabeth Bennet. Den spårar ur i ett samtal om intellektuell attraktion, socialt handikappade män och alldeles för många cigaretter på balkongen.

En klubb som vill ha mig som medlem

"Om bokklubben är tveksam till Pusjkin, är jag tveksam till bokklubben" - kommentar från cirkelns enda manliga medlem angående vilken bok som ska läsas tills nästa möte.

Wands away, boys!

Världens mest missanpassade tonårspojke har delat kristenheten i två läger. De som ser trolldom och förbannelse och Satan och allt det där andra apokalyptiska dravlet som de gillar att skrika om. Och så de som ser frälsningsbudskap och Golgataparalleller och vill göra Harry Potter till ännu ett missionsverktyg som ska övertyga de otrogna.

Den första gruppen fyller hela skalan mellan tröttsamt och dumt, men så länge deras bokbål inte bidrar till växthuseffekt och klimatförändring är det lugnt för mig.

Den andra gruppen är knivigare. Den lägger stor möda på att övertyga den första om att det finns legitima skäl för en bekännande kristen att läsa de avskyvärda böckerna. Enda sättet att lyckas med det är att göra den stackars trollkarlen till Jesus in disguise. Att göra boken till en parafras på det nya testamentet - till sin.

Harry Potter and the Deathly Hallows avslutar en fullkomligt genial bokserie, som går att läsa på oändligt många plan. Att skriva av den som inget mer än en metafor för evangeliet är att förminska den.

Det får vara nog med krystade efterkonstruktioner där allt gott blir kristet. Slut med post-patenter och vattenstämplar. Jag vill slippa kyrkans förenklade godkännande av det jag älskar.

Harry är min. Bara min.

Farväl till Berlin

Det börjar närma sig ett avsked. Jag ska lämna Stockholm en stund och återvända till min barndomsstad. Jag har köpt gummistövlar. Jag tänker att det ska underlätta.