In omnia paratus

En väldigt försenad årskrönika

2011-02-22T12:16:00.003+01:00

Nästan Narnia

2011-02-10T23:10:00.001+01:00

Återblick

2011-01-02T15:24:00.003+01:00

Det är bara en bild i tidningen. Men jag behöver inte mer för att vara där. I den kvalmiga efterluften av böner och skrik. Omringad av kroppar och torkad gråt. Matt av hunger och synder och piskande skratt.

Jag kan känna golvstampen i nacken. Hur de pulserar upp längs träbänkens ryggstöd. Någon som faller. Händer som lyfts unisont. Kvidande klagomummel till elpiano och overhead på estraden.

Sista gången jag gick ut från det här rummet var jag femton år. Sista gången jag kräktes ensam på toaletten. För att jag såg Gud där de såg demoner, och djävulen där de såg Gud. Sista gången jag ropades efter, hölls alldeles för nära av händer jag inte valt. Sköljdes i andras ord och ramsor.

Enligt överenskommelse

2010-12-21T23:17:00.004+01:00

Jag besöker platser ikväll, där jag inte varit på åratal. Inte sedan du tog mig med upp till tornrummet och visade mig det trasiga trumsetet som du höll på att laga. Och vi låg på röda mattan och tittade upp genom sneda fönstret, där man kunde se himlen på molnfria dagar, men inte då, för då var det för mörkt och disigt.

Jag springer över kyrkogården. Den utan gravar och med ingen mur. Precis som. När du brukade möta mig före fredagsbaletten och jag hade tills stora klockan slog ett slag för kvart i innan jag måste skynda för att hinna.

Du ser ingenting ut som då. Men rummen är desamma. Gröna av vävtapet och uppfällbara bord längs tamburväggen. Dofterna också. Mild damparfym och plastrengöring från golvet i köket.

- Jag ska skriva något om det här, säger jag när vi når översta trappsteget. Om hur man ser himlen genom sneda fönstret på klara dagar.

- Gör det, svarar du. Skriv så läser jag. Som då.

White noise

2010-11-19T22:30:00.001+01:00

Det snöar.
Jag svimmar lite grann i hallen.
Av lycka.

Till en ovän

2010-10-27T00:03:00.002+02:00

Du är ett nässelsår
strax under klänningsfållen
En jävla gyttja är du
som gör allting trögt
och segt
Som falskstämd kör är du
Dina ljud smackar torrt i gommen
Å om jag kunde
skölja dig ur svalget
och ut på backen
med skulorna
Om jag kunde trampa dig platt
och bort från halsgropen
Skulle jag.

Samtalsterapi

2010-10-09T22:06:00.000+02:00

Jag ringer mitt i natten. Som jag gjorde förr. Innan någon av oss hade fasta förhållanden och tröttsamma arbetskollegor. Eller kunde alla busslinjer och genvägar i stan.

Det är annorlunda nu. För du har inte druckit och jag har inte gjort något banbrytande eller sagt något oförlåtligt dumt.

Men du hör mig som du gjorde då. Du vet vem jag är undertill.

Och fast du är långt härifrån

håller du min arm - stadigt mellan starka händer - när jag vinglar räcket fram över bron.

Kom över till den mörka sidan

2010-10-05T21:15:00.002+02:00

En kärleksförklaring

2010-10-01T21:28:00.002+02:00

Jag har flugit fram i natt. Över kall asfalt, längs spår och trottoarer. Ingen är som hon om nätterna. Ingen lyfter mina steg som hon. Gör mig varm som hon. Stockholm. Min livsnerv. Min fasta punkt. Min hårt pulserande, ömmande aorta.

Från fönstret

2010-09-22T23:09:00.002+02:00

Det är en vacker kväll.
Krispigt kallt i gränden.
Köket doftar av choklad.

Preach it, Charles!

2010-09-04T19:03:00.003+02:00

your life is your life
don’t let it be clubbed into dank submission.
be on the watch.
there are ways out.
there is a light somewhere.
it may not be much light but
it beats the darkness.
be on the watch.
the gods will offer you chances.
know them.
take them.
you can’t beat death but
you can beat death in life, sometimes.
and the more often you learn to do it,
the more light there will be.
your life is your life.
know it while you have it.
you are marvelous
the gods wait to delight in you.

(Charles Bukowski - The Laughing Heart).

En allomfattande varning

2010-08-10T10:13:00.003+02:00

I en annan del av världen

2010-07-29T13:07:00.007+02:00

Från Taberg till Louisiana

2010-07-15T09:37:00.000+02:00

Jag kör lite fortare än jag vågar. Upp kring krönet där du nästan hade ihjäl den där katten. Den där gången. När vi just hade fått våra körkort.
Det har åskat och regnet ligger kvar i groparna vid stranden.
Med knäna ända upp till hakan och tröjan uttöjd över benen. Med tårna böjda över bryggkanten. Berättar jag. Allt jag vet om Mississippi. Om hur det doftar i Baton Rouge. Om kräftorna. Och kryddorna. Och om bluesen, stolt och seg som sirap.

Kvällsbadare

2010-07-13T10:25:00.000+02:00

Vi simmar långt ut. Alldeles till mitten av sjön.
Det är nästan mörkt och skogen har tystnat kring stranden.
Så många år sedan. Men allt är som då. De tunga andetagen. Det varma vattnet mot uppspärrade händer. Vi.
Lika storslagna. Lika odrägliga. Lika livsfarliga tillsammans.
-Ingenting har förändrats, säger jag och sträcker mig upp mot bryggan.
Hårt drar han mig upp i armen.
-Jo, svarar han. Jag har blivit starkare.

I rätt ordning

2010-07-06T09:56:00.001+02:00

Det är en vacker dag. En dag att möta rädslor och fara högt högt upp i luften. Men först ska vi plocka fläderblommor. I skuggan. I den lilla parken.

Upp och ner

2010-06-22T10:23:00.002+02:00

Resfeber

2010-06-21T11:44:00.004+02:00

P och jag bokar biljetter och förbereder landstigningar av historiska mått. Det fullkomligt fladdrar kring hjärtat av förväntan. För att ge tilldragelsen ytterligare tyngd läser jag högt ur Lagerlöfs Jerusalem och virvlar lite vid tröskeln till köket.

"Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet".

Upptäcktsresa

2010-06-13T19:24:00.001+02:00

Vi hittade en liten by idag, högt uppe i skogen. Alldeles där det täta tar slut och blir öppet igen. Där man aldrig trott att något fanns. Utom möjligen mer skog. Men där var de. En hel massa människor i olika åldrar med små hus och stora syréner. De spelade fotboll. Allihop. I färgglada västar och med nygrillad korv vid sidan av planen. Det fick mig av någon anledning att vilja gå med i en sekt. Att kanske bli mormon och flytta ut till ett compound och föda jättemånga barn utan smärtlindring eller så. Och då gillar jag inte ens fotboll. Eller korv.

Kaddish

2010-05-31T08:37:00.003+02:00

Jag vaknar någon helt annanstans. Klockan är tre och mina läppar är svaga och tunna kring munnen. Det fattas något över halsgropen. Jag tar nya andetag. Alldeles friska och nya är de. Och tomma på luft.

Om man tar ett steg tillbaka

2010-05-16T16:55:00.008+02:00

En lite längre fredag

2010-04-02T16:06:00.002+02:00

Vi vaknar sent och tar vägen genom skogen med termoschoklad och hårda grepp om händerna. Där ute finns snö kvar i små brunvita fläckar. Och nya bäckar rinner, som inte fanns förut.

Inga vitsippor under löven. Men han lyfter mig lite där marken är våt.

To whom it may concern

2010-03-29T23:47:00.002+02:00

Upphittat

2010-03-21T22:41:00.002+01:00

Vi har varit på skattjakt i dag, mor och jag. Krupit långt in i snirkliga gångar och hittat silverskedar och broderade underverk. Och återfunnit små små minnen som fått det att fladdra litegrann i bröstet.

Tidig morgon

2010-03-16T09:17:00.003+01:00

Jag väntar på en vän i dag. Och ett kontrakt på papper som aldrig kommer. Jag har klänningen på mig - den som du tycker om. Om man tittar noga kan man se en stjärna.

Pros and cons

2010-02-19T12:59:00.000+01:00

När man kommer utomsocknes ifrån är det lätt att fokusera på de brister som infödda stockholmare har och raljera över hur mycket bättre allting är på landet. Men låt oss för rättvisans skull också uppmärksamma de fördelar som huvudstadsborna faktiskt besitter. I dag har jag blivit påmind om tre av dem.

A)De stannar aldrig tvärt när de just gått av rulltrappan.
B) De gapar väldigt sällan okontrollerat när de ser något ovanligt.
Och framför allt:
C) De släpper inte förbi crazy people som "bara ska köpa en liten sak" i icakön, utan att fråga de som står bakom.

Chit chat

2010-01-27T17:03:00.004+01:00

På väg till och från tingsrätten kan man antingen ha tur eller otur. Det handlar om att lyckas få en taxichaufför som inte vill prata. Jag förstår att det handlar om skicklighet också, men trots att jag arbetar med alla kända sätt att visa att jag inte är sugen på en pratstund, får jag alltid det ändå.

I dag försöker jag se extra upptagen ut. På väg in i bilen har jag pappa i telefonen och en stor hög domar i knäet som jag bläddrar i och rynkar pannan åt och antecknar små krumelurer på. Men så fort tunneln bryter mobilsamtalet tar den lilla tunna mannen i framsätet sats och ropar åt mig:

"Det ser ut som Sahara i Sverige idag. Ingen horisont, bara vitt".

Jag svarar inte. Men jag ler lite artigt mot honom i backspegeln. Det räcker för att han ska fortsätta.

"Men kallare. Så jävla mycket kallare än Sahara!"

Krigsskador

2010-01-06T20:23:00.004+01:00

För tillfället delar vi tvättstuga med ett kristet ålderdomshem, någon typ av studentkorridor och ett gäng ständigt pälshattbeklädda äldre Östermalmsdamer, vilket gör det nästan omöjligt att få en tvättid - för att inte tala om att lyckas behålla en. Inte ens vid ärevördigt kristna högtider (som trettondagen) tar de ärevördigt kristna äldreboende damerna paus från sitt manglande av lakan och plantorkande av yllekoftor och den gammaltestamentliga förmaningen om att icke stjäla tycks i varje fall vid tiotiden i morse ha varit lika förlegad och meningslös i deras ögon som kosherlagarna.

Hela dagen har därför bestått i att min käre pojkvän med jämna mellanrum, i förhoppning att kunna vakna till rena strumpor imorgon, sprungit ut för att eventuellt lyckas fånga en lucka mellan tvätterskorna i farten. Och nu, för bara några minuter sedan, kom han tillbaka med triumf i blicken. Tomma tvättmaskiner. Pälshattstantfritt.

På väg ut med den sedan länge överfulla tvättsäcken under armen och det nyinköpta paketet tvättmedel färskt uppsprättat hör jag honom snubbla till i hallen och ropa.

"Hemskt ledsen. Du kommer nog att gråta lite när du ser vad som just hände med dina stövlar".

Jag ska våga mig ut och se efter hur illa det är nu. Be för deras överlevnad.

Sammy och jag

2009-12-27T12:59:00.003+01:00

Det börjar närma sig ett nytt år. Det fullkomligt vibrerar i luften. Jag blundar i köket och dansar till den här makalösa sången. Finns det egentligen någon annan?

Utan titel

2009-12-03T21:28:00.001+01:00

Åh, jag har saknat den här bloggen. Men det har liksom inte funnits tillräckligt med tid till att andas ut länge nog för att formulera något som varit värt att skriva på den. Och sedan har jag börjat finna ett värde i att göra små iakttagelser som jag inte delar med mig av till någon, utan som bara får vara där, korta och tillfälliga och helt fria från kommentarer, polering eller vitsig slutkläm. Som en motreaktion på den annikalantztwittriga, toktransparanta och statusuppdateringsfokuserade verklighet som vill dra upp min arm i ett stenhårt 80talspolisgrepp och tvinga mig att ironisera allt jag ser och hör på vägen mellan tunnelbanan och ytterdörren i 140 tecken.

I går till exempel. Såg jag en man med en alldeles vansinnig frisyr i ett alldeles vansinnigt sammanhang, utövandes något i det sammanhanget fullständigt vansinnigt. Men det behåller jag för mig själv. Som ett inre leende. Som varm andedräkt studsad mot uppdragen halsduk. Tillbaka i kallt ansikte.

Nobody puts Baby in a corner

2009-11-17T20:53:00.003+01:00

I omklädningsrummet berättar F att hon äntligen sagt ifrån på jobbet. Att hon vill ha feedback och bekräftelse på att hon gör ett bra jobb och är rätt person på rätt plats. Vi talar om det där. Om vikten att stå upp för sig själv och inte låta någon trampa på en. Att veta att man är bra nog och att ingen ska komma och få en att känna sig dåligt.

Och så går vi in i danssalen. Trycker höfterna längre ut och knäna spikrakt över fötterna. Pressar benen i vinklar som bara gör ont. Balanserar högt i omöjliga passéer. Allt till lärarens oimponerade stämma. Högre, rakare, snabbare, mer. Handen är för låg. Foten är för rak. Höften känns för tung. Huvudet ska vara still. Och när handen är högre, foten böjd och höften lättare - okej.

Okej är den högsta formen av pris man kan få i dansvärlden. Det finns inget belöningssystem i den subkultur som F och jag är uppvuxna i. Betygskalan är bara olika former av kritik och ett årligt, högst eventuellt, okej. Så har det alltid varit. Jag minns att en tjej i min balettklass i högstadiet en gång fick beröm för sin fot i ett hopp. "Trevlig fot" sa läraren. Jag tror att vi alla stannade blint i steget. Chockade. Upprymda. Fulla av förväntan. För någonstans i en avlägsen framtid fanns möjligheten till något mer än ett okej. Värt att kämpa för i timmar och år framför den där spegeln.

Längre liv

2009-11-16T14:05:00.001+01:00

Jag är alldeles sönderskrattad. Öm i midjan och stel i tinningarna. Mellan femtiotalsfotografering och aprikoskok for jag igår med E för att se Louis CK på Chinateatern.

Trötta, kalla och lite regnade på kommer vi dit och tränger oss in på sammetssäten med nollbenutrymme och tjockjackorna travade från knä till haka. Det blir två timmar utan andrum. 120 minuters kiknande, kindkrampande, magknipande gapskratt med tårar i ögonvrån.

Genom vattenpölarna hem försöker vi lugna oss. Skaka underkäken fri från smärta och rädda hjärtat från att överhettas av glädje. Men det går inte. Som små explosioner avlöser våra skrattsalvor varandra. Hela vägen hem och i säng.

Förlåt

2009-11-08T22:28:00.003+01:00

Idag har jag: Bakat surdegsbröd, kokat gräddglass, hämtat min pojkväns tvätt i tvättstugan, dansat balett i två timmar och varit och druckit kaffe och skvallrat om triviala saker med en tjejkompis. Allt iklädd små piffiga klackskor och röda rosetter i håret. Det är så obehagligt stereotypt att jag borde brännas på bål och fråntas rätten att någonsin mer kalla mig feminist. Särskilt med tanke på att jag också spenderat drygt 20 minuter med att lista ut hur man får sladden till dammsugaren att åka tillbaka in igen.

This will only hurt for a second

2009-11-05T17:57:00.001+01:00

I dag har jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Beslutet föregicks av en alldeles vansinnig mängd paranoida argumentväxlingar med min pojkvän, som varken delar mitt intresse för djupgående analys eller min neurotiska personlighet. Dessutom har jag ringt alla jag känner med en läkarutbildning, suttit i vårdguidens kö och konsulterat alla möjliga svagt legitima nätforum för folk med samma rådvilla läggning som jag själv.

Kön till Gärdets vårdcentral är i längd inte helt olik den till Ikeas gratisbuss när denna introducerades någon gång under tidigt 90-tal. (Lång, för er som är för unga för referensen, men ändå hunnit lära er läsa). Med medelsvensk precision och rättvisa ringlar den sig genom en längre korridor, genom två dörrar och ut i den blöta lövsörjan på parkeringen.

Ganska snart börjar damen bakom mig i kön att anförtro mig spekulativa anekdoter om vaccintillgång, postvaccinala smärtor och dolda riskgrupper. Faktum är att stämningen i den huttrande samlingen snabbt blir familjär och så där omtänksam och fin som den bara kan bli när totala främlingar går samma ovissa öde till mötes. Leenden utbyts. Rädslor. Och tröstande ord. Långsamt, långsamt rör vi oss framåt.

När vi väl kommer fram till den sista dörren innan väntrummet låter den pratglada kvinnan bredvid mig gå före henne. In till rummet med de heliga nummerlapparna och den helgonlikt skrynkliga Röda korset-representanten som trofast upprepar mantrat om femton i taget, i ordnat led, med vänsterärmen uppkavlad, tack. Utan att se på varandra går vi den sista korridoren fram mot vaccineringsrummen. Kappan över ena armen. Den andra blottad och redo. En närmast filmisk syn, som andas alldeles för mycket tyskt trettiotal för att jag ska våga titta ordentligt.

Det flimrar lite för ögonen när den livströtta undersköterskan sticker mig. Det är inte smärtan. Det är tanken på ett eventuellt liv i totalförlamning eller förvridet ansikte som i situationen framstår som fullt tänkbart efter en influensavaccinering. Men allt som händer är att stickerskan skriker nästa och trycker en cerisrosa påminnelse om återbesök i min hand. Och så går jag ut. I ösregnet. Förbi kvinnan som jag delat köplats med några minuter tidigare. Hon som berättat om sitt livs viktigaste ögonblick för mig och som erkänt att hon var rädd för sprutor och som jag klappat på axeln. Nu säger jag varken hej eller adjö. Det vore liksom för personligt.

Bildligt talat

2009-10-27T20:02:00.005+01:00

Det blir bara bilder idag. För orden är alldeles borttorkade ur munnen.

Flyttfågel

2009-10-26T21:19:00.000+01:00

Förra veckan kom stora män med borrmaskiner och tog bort en rejäl bit av mitt golv och lämnade kvar ett stort hål. För att jag inte ska trilla ner i det har jag fått flytta hem till E ett tag. Det betyder att jag får väldigt mycket mindre plats i badrumsskåpet. Men det innebär en hel del bra saker också. Som till exempel:

- Amerikanska filmer och popcorn i sängen mitt i veckan.
- Överraskningslunchlåda att ta med till jobbet.
- Hälften så mycket städning.
- Dubbelt så mycket dans till julsånger i hallen.
- Världens största tv.
Och det bästa av allt:
- Alldeles varmt badrumsgolv mot fötterna när man måste gå upp tidigt tidigt på morgonen.

Söndag

2009-10-19T10:54:00.001+02:00

Vi grälar oss hela vägen till det stimmiga caféet uppe i backen. Inträngda mellan två damer i rosa angora och ett par nyss komna från Bukowskis moderna delar vi världens största macka och trycker knäna hårt emot varandra. Det är blött i luften, asfalten är svart av vatten. Och på väg hem. På lite vintrigare klackar. Är jag den absolut lyckligaste människan i hela världen.

Vive la France

2009-10-18T11:18:00.002+02:00

Det har varit en väldigt fransk helg här i Stockholm. Min mor har varit på besök (vilket inte i sig är franskt, men precis lika vackert och färgrikt och fullt av stora rörelser och skratt), grannen har stått naken på balkongen igen (vilket inte kan vara så mycket annat än franskt, såvida det inte bara är direkt sjukligt) och vi (mor och jag alltså - inte grannen och jag) har ätit pain au chocolat och pain au raisin tills vi nästa storknat. Någonstans däremellan har jag också köpt den finaste Christian Diorväska jag någonsin sett.

Med risk för att bli landsförrädare ska jag nu dricka kaffe med alldeles för mycket varm mjölk och sedan dansa balett tills höfterna gnisslar.

Once in a lifetime opportunity

2009-10-15T13:04:00.000+02:00

Min kollega A ska idag intervjua ett par som råkat köra ihjäl ett rådjur med sin bil. Jag är avundsjuk. Som stort fan av Donna Tartts "The Secret History" vet jag att chansen att någon gång i livet få anledning att utbrista i hälsningen "Khairei, deerslayers!" är minimal. Och värd att uppskatta.

Korrespondens

2009-10-14T17:06:00.001+02:00

Jag har fått världens finaste brev idag. Ett sådant där brev som man sparar i en speciell mapp i inkorgen och tar fram och läser när man råkat spilla kaffe över anteckningsblocket med det viktiga telefonnumret och ingen hjälper till att hämta papper. Ett brev som får sura informatörer och misstänksamma verksamhetschefer att blekna bort. Som gör Västerbron mindre isig på hemvägen och smoggen över Högalidstornen vacker som ett vykort.

Tack.

Vesper

2009-10-10T23:35:00.000+02:00

Jag har sprungit över halva Stockholm i dag. Hittat glykos på burk och violextrakt. Köpt skyhöga klackar och en mycket användbar polkarandig byxdress. Och så har jag varit på Operan. Och blundat. Och flutit bort till vackra röster och varma skratt. Och händer.

Gotland

2009-10-06T21:05:00.005+02:00

I helgen har vi varit en tur till Visby. Åkt stormfärja över kolsvart hav. Druckit kaffe i regniga gränder. Och klättrat upp i muren för att speja genom skottgluggarna.

Bag lady

2009-10-01T13:50:00.001+02:00

Jag andas genom en imaginär papperspåse idag. In och ut. Och så skriver jag en fem sex helsidesartiklar under tiden.

Taxicab confessions

2009-09-30T16:47:00.001+02:00

Med kaffe i pappmugg, två högar tingsrättsdomar och världens största väska baxar jag mig in i taxins passagerarsäte. Chauffören luktar avgaser och cigarettrök och på överläppen är hans hud sådär gul och sprucken som hud blir när den bara ser solen genom tonade rutor och aldrig på riktigt. Jag försöker försvinna iväg, bort från överfulla biltunnlar och torra A4-papper med gem. Bort från alla ord om män som misshandlar sina fruar och våldtar små barn.

Men det går inte, för den nikotinfärgade taxiföraren vill prata allvar. "Har du hamnat i trubbel?", frågar han på bekymrad femtiotalsstockholmska. När jag inte förstår pekar han ner på högen av kopierade åtal i mitt knä. Det översta handlar om en ung kvinna som slagit sin man. Jag orkar inte förklara att jag är journalist. Och jag är för trött för att berätta om domstolsbevakning och jakten på färskt notismaterial. Så jag säger bara "nej". "Nej, det har jag inte. Jag är inte gift".

En liten lista full av hat

2009-09-27T13:18:00.002+02:00

Det klagas en hel del på cyklisterna i den här staden. Att de far rakt ut i vägen utan att se sig om. Att de struntar i om det är rött eller grönt. Att de inte bryr sig om de trafikregler som kommer med enkelriktade gränder eller gågator. Och allt folk säger är sant. Cyklister är ett förjävligt, dödsföraktande och respektlöst litet släkte. Men det finns många saker som är mycket värre. Här är några exempel:

1) Bilar som tillfälligt parkerar i cykelbanan.

Dessa bilar körs ofta av män med så mycket mage att de inte har fysisk möjlighet att vända sig om innan de slänger upp förardörren i ansiktet på förbipasserande och förtjänar att få sina innerstadsjeepar nyckelrepade över huven.

2) Fotgängare som sicksackar mellan gångbana och cykelväg.

Oftast är de turister som kommer från Spanien eller Italien. Jag brukar tillfredsställa mitt hämndbegär genom att nästan cykla på dem, stanna alldeles framför och säga något högst förolämpande om katolicismen på skolspanska.

3) Män (för det är alltid män) som agerar civilpoliser och berättar för en att man borde ha lampan tänd, se sig för eller stanna för rött ljus.

Också här handlar det nästan alltid om turister, men oftast är de istället från Skillingaryd eller Skövde. Det bästa sättet att hantera dem är att ta sig tid att stanna och förklara hur saker och ting fungerar här i Stockholm. Hur man går över vägen när det är fritt från bilar, inte när den gröna lampan lyser. Hur opassande det är att tilltala kvinnor man inte känner. Och hur väldigt lätt man kan bli nedskjuten i en gängrelaterad drive by om man inte är hövlig.

Dagsvärk

2009-09-23T21:37:00.002+02:00

Det har varit en dag att möta rädslor på. Jag och N har trotsat all vår nedärvda sprutskräck och blivit blodgivare. Jag hade hoppats på klubbor och klistermärken, men blev minst lika glad för den estetiskt anskrämliga nyckelringen med reklamtryck.

Det har också varit en dag för att mäta sina krafter. Tre intervjuer, enkäter och nerlugnande av arg rättshaverist på bara några förmiddagstimmar.

Men allra bäst är att det varit en dag av vackra träd och parker. Och pallade äpplen i papperspåsar.

Aerodynamik

2009-09-22T20:30:00.001+02:00

All sorg har jag dansat ur kroppen ikväll. I mörkret vid korsningen har jag stått med en ny vän och pratat som om vi känt varandra längre. Det känns som om livet börjar om ikväll. Som om allting tar fart och lyfter lite från marken. Som om jag leviterar. Några få millimeter bara. Från golvet.

Sång och dans och andra hemskheter

2009-09-19T19:43:00.003+02:00

Det känns som om jag inte gjort annat än farit på teater och skrivit recensioner den senaste tiden. Och inget jag sett har varit särskilt bra. Här är den senaste och, som utlovat, den extremt missnöjda text jag skrev förra helgen. Nu ska jag ha en alldeles tyst lördagskväll.

På väg hem till dig

2009-09-17T22:43:00.001+02:00

Det är alldeles mörkt när jag cyklar hem från operan ikväll. Under bron ligger Mälaren ondsint lackblank och midjesmal. I motsatt fil skakar en ensam cykellampa närmre, men allt annat är tyst. Allt är livsfarligt svart mellan öarna.

Absolution

2009-09-16T23:16:00.000+02:00

I dag har varit en riktigt usel dag, men den slutade med fina samtal på kalla stolar och alldeles nykokad choklad. Så allt är förlåtet. Nästan.

Villervalla

2009-09-15T19:19:00.003+02:00

Det har varit en fullkomligt vimmelkantig tisdag, med kursförmiddag om hur man blir en bättre journalist och eftermiddagsjournalistik om hur man blir en sämre människa. Planen har flugit lågt över parken och det luktade höst och fanns nästanmogna nypon längs cykelvägen hem, men inga fläderbär alls.

Nu färgar jag gårdagens lemonad rosa med rödbetor och väntar på att E ska komma hit. Så att vi kan dricka gräddkaffe med whiskey i sängen.

En helt ny blogg

2009-09-13T22:25:00.005+02:00

Jag bakar för mycket. Det är en närmast kompulsiv böjelse som jag levt med större delen av mitt vuxna liv. Jag gör saft också. Och kokar sylt och marmelad och alla möjliga sorters söta krämer på citron.

Så. För att den här bloggen inte ska svämma över av maränger och rosa cremecheesefrosting har jag bestämt mig för att samla alla radikalt omoderna husmoderssysslor i en helt annan värld. Långt långt bort från den här och nästan för söt och rosa för sitt eget bästa. Välkommen in! Men lova att komma tillbaka igen.

Balettsöndag

2009-09-13T19:30:00.003+02:00

Vi har flugit fram i dag, F och jag. Svävat och snurrat och tryckt ifrån i höga arabesquehopp och changementer. Vi har vridit ut lite mer än kroppen egentligen kan. Och tvingat ryggen längre bak och högre upp.

Lyckliga, varma och lite ömma överallt har vi druckit kaffe i soffan. Och pratat timmar av kärlek och dans.

Katter

2009-09-12T19:41:00.001+02:00

Jag skriver recension ikväll. Sedan blir det fest. Det är lite som att göra läxorna innan man får läsa Agatha Christie. Eller att äta upp vitkålen om man vill ha någon dessert.

Jag har spenderat större delen av denna ljuvliga eftermiddag inne på Cirkus med föreställningen Cats, istället för i Djurgårdsgräset utanför som normalt folk. Det skulle jag inte ha gjort, är det kortfattade omdömet. Jag ska försöka komma ihåg att länka till den mer detaljerade texten så snart den publiceras.

...och några till

2009-09-10T10:46:00.000+02:00

Årets sista sekunder sommar

2009-09-10T08:06:00.000+02:00

Lågklackat

2009-09-09T19:53:00.001+02:00

Vi hade planerat att gå på filmpremiär och fest. Men istället bestämmer vi oss för att bara vara hemma. Utan höga klackar och intressanta samtal. Det känns fint. Och längesedan. Jag sorterar bilder och kokar chokladmjölk. E frikyrkosvär åt Maltas fotbollslag i rummet bredvid.

Föraning

2009-09-09T07:31:00.004+02:00

Snart är gränden varm av löv och ullstrumpor igen.

Välkommen hit!

2009-09-07T19:01:00.005+02:00

Någon av er underbart fina läsare har hittat till den här bloggen genom att skriva "Det snöar på hans hatt" i sökfältet på google. Det gör mig så övermåttligt rusigt lycklig att jag nästan dånar.

Motvilligt farväl

2009-09-06T21:04:00.005+02:00

Usch, vad det inte alls var trevligt att åka den där vedervärdigt långsamma passbåten tillbaka till civilisationen igen. Det har varit alldeles underbart att inte höra några andra röster än varandras på flera dagar. Att inte veta om klockan är elva eller tre. Att ha Joss Whedon-maraton i sängen i flera timmar med regn mot fönstren och eld i spisen. Och att ligga på mage i fören och se vattnet forsa förbi under hakan och skrika när vågorna får en att lyfta flera meter från underlaget.

Och så har det varit fint att få besök från vänner. Att äta paj och plocka blåbär. Och sitta på klippor och prata precis hur länge man bara vill.

Besök från fastlandet

2009-09-04T15:08:00.003+02:00

Nu har jag bakat morotskaka och plockat färska lingon. För alldeles strax ska vi fara med båten till Vaxholm och hämta J och A som kommer hit och hälsar på.

Spilld mjölk

2009-09-03T20:09:00.004+02:00

Min mormor brukar ibland använda det lite för hurtfriska uttrycket "lärodeg" för att beskriva de ingredienser som man tvingas kasta när ett kakbak eller en syltlöksinläggning gått åt helvete. I dag har jag lärt mig följande mellan svordomarna:

1) Stora maränger sjunker ihop i en liten platt och oåterställbar hög om man tar ut dem för tidigt ur ugnen.
2) Bara hovslagare och orcher kan ta i heta plåtar utan grytlappar.
3) Om man befinner sig på en nästan öde ö och inte har en bra elvisp får man vispa väldigt länge för att få fyra äggvitor att stanna.

Men på andra sidan dessa lärdomar har jag trots allt lyckats producera en liter blåbärsglass och en handfull fina maränger till morgondagens finbesök. E har roat sig med att göra små filmer, där jag ser ut som en neurotisk och småländsk version av den där kraftigt byggda kockkvinnan på tv.

Kvällsmat

2009-09-03T16:59:00.001+02:00

Att meta abborre från klipporna är något långt mycket finare än man kan tro. Särskilt om någon annan är modig nog att trä masken på kroken åt en och knäcka nacken på fisken när den kommer upp.

Blå bär och choklad

2009-09-02T11:31:00.000+02:00

Har man bara socker och choklad i skafferiet och en sluttning full av blåbär utanför dörren så klarar man sig ganska långt.

Marmelad på blåbär
3 dl blåbär
2 dl syltsocker
1-2 tsk vaniljsocker
1 msk vatten

Koka upp och låt sjuda tills sylten klarar ett marmeladprov (omkring 10 minuter). Häll på burk och låt svalna.

Chokladtårta
2 ägg
3 dl socker
2 tsk vaniljsocker
4 ½ dl vetemjöl
1 msk siktad kakao
2 tsk bakpulver
1 ½ dl mjölk
150 g smält smör

Frosting
Ett halvt paket cream cheese
2-3 msk kakao
1 msk smör
Florsocker
Strössel

Vispa ägg och socker. Tillsätt de övriga ingredienserna under omrörning. Häll smeten i en tårtform som smörats och pudrats med siktad kakao. Grädda i 175 grader i 20-25 minuter. Blanda smör och cream cheese med siktat kakao och så mycket florsocker som behövs för att få en lagom fast frosting. Bred över kakan när den svalnat och strö över strössel.

Hjalmar, encore

2009-09-01T14:07:00.003+02:00

Det fullkomligt underbara Hjalmar Söderbergsällskapet (vars hemsida är en källa till glädje och nytt mod vilken gråtrist vardag som helst) har aldrig varit särskilt bra på att hålla sig inom årstidernas kreativitetsbegränsande ramar i valet av månadens citat. Men det gör absolut ingenting. För det är precis, precis så här det känns just nu. Om man bortser från det där med positivet förstås.

"Det var en ångande och doftande och blommande dag, en sådan dag som inte vet om den hör till våren eller sommarn. En dag i sista veckan av maj. En dag med solen skimrande genom tunna skyar som av spunnet silke. Långt borta från den fattigaste av huvudstadens förstäder, hördes ett positiv. Det lät gammalt och utslitet. Det måste också ha varit mycket gammalt, ty det spelade Ave Maria av Gounod, som alla positiv spelade för trettio år sedan."

Nattresa

2009-08-31T10:37:00.000+02:00

Motorn stannar halvvägs ut i viken. Det är becksvart och det finns inga riktmärken. Mot dit vi ska. Eller tillbaka dit vi kom ifrån. Hela himlen är stjärnor, men ljuset når inte ner till vattnet. Långsamt långsamt ror vi. På känn. Medan den döende ficklampan flämtar sina sista fladdrande andetag.

Om Evert fick välja

2009-08-30T16:44:00.004+02:00

M önskar sig egentligen bara 5000 glödlampor i födelsedagspresent, men vi väljer istället att fokusera på hans orimliga intresse för båtar och tillbringar dagen med att sätta samman det perfekta sailor-kittet. Jag tror att det kommer göra honom till ett verkligt föredöme där ute på sjön.

Homecoming

2009-08-30T01:43:00.001+02:00

Något av det finaste jag vet är att komma hem. Sådär som man kommer hem när man har varit på fest och bestämt sig för att gå fastän alla stannar kvar och pratar om konstnärens roll i det postmoderna samhället, utan att riktigt veta vad postmodernism är. Sådär som man kommer hem när man cyklat allt man kan över St Eriksbron och kryssat livsfarligt mellan fyllisar och cidertjejer påväg till Mc Donald’s och blivit alldeles kall om benen. Så älskar jag att komma hem. Att svänga runt hörnet in i gränden och veta att snart snart är man varm och trygg och lugn av te i fönstret.

I natt när jag kommer upp mot huset väntar grannen vid cykelställen. Han har tappat nyckeln till porten och vi skrattar en stund i trappen. Talar om kylan i luften och kalasen vi varit på. Sedan säger vi godnatt, öppnar varsin efterlängtad dörr och går in.

Fristad

2009-08-28T16:00:00.001+02:00

Precis när man trodde att ingen vila fanns att hoppas på före nyår har vi fått en veckas ny semester. Alldeles krispigt, knaprigt ny och full av lugn och sävlighet. E önskar sig sommar och visar hoppfulla länkar till tvivelaktiga väderprognoser. Jag ler och säger åh!, men i hemlighet ber jag för höst och smugglar tjocktröjor och nystickade raggsockor ända från Småland.

Det ska bli alldeles magiskt att se klipporna igen. Att vada genom morgonfärska spindelnät på blåbärsris. Att sitta tätt intill med knäna under hakan och viska om allt det där som bara vi förstår.

Animal planet

2009-08-27T21:54:00.002+02:00

Som ett direkt resultat av fru S moderåd för brunetter och en alldeles för brådskande morgon väljer jag den där röda, djurmönstrade koftan som jag aldrig riktigt bestämt mig för om den är kul eller bara vulgär. Halvvägs upp i Västerbrobacken blir jag omcyklad av en lite äldre dam med bockastyre. Hon bär en beigespräcklig ensemble med slits i sidan och små spetsar på axeln. "Nu får de allt se upp där nere", hojtar hon när vi är jämsides. "Nu är det två leoparder på väg mot Hornstull".

Dokument över dagen

2009-08-26T22:07:00.001+02:00

Jag har varit i helt nya områden i dag. I ösregn. I tygskor. Med orden i små otydbara bläckpölar på blötbuckligt papper och mascaran halvvägs till hakan. Jag har hängt benen på tork över skrivbordsfotstödet. Gett trevande råd om gamla älskare som vill tillbaka. Och pratat rörlig bild och äkta korn med nya fotografen.

Jag ätit små små kakor tillsammans med F också. Och försiktigt börjat resan mot en dröm.

Hjärta och smärta

2009-08-25T18:23:00.005+02:00

Det Frida skrev häromdagen fick mig att på allvar längta tillbaka till baletten igen. Det är något alldeles särskilt med just baletten som andra dansformer aldrig riktigt kommer i närheten av. Något i det omöjliga som kroppen ändå lyckas göra. I lukterna av textillim på hårda tåspetsskor och svett mot syntetmaterial. Och något i smärtan som krävs för att det ska bli vackert. Inga genvägar. Inga snabba lösningar. Bara de ändlösa repetitionernas monotoni, tills man kanske, kanske, precis där på bristningsgränsen, når fram till en känsla som inte kan jämföras med något annat. En känsla av att sväva alldeles tyst genom rörelsen. En fullkomligt gråtfärdig lyckokänsla. Bättre än all religion i världen.

Så nu kör vi igen. I morgon signar vi upp oss för ännu en höst av obeskrivliga plågor. På magiskt knarrande golv.

Teleportering

2009-08-24T18:18:00.002+02:00

Om man blundar riktigt hårt hamnar man här.

Expecto patronum

2009-08-22T00:02:00.002+02:00

Den nya Harry Potter-filmen visar sig vara precis vad jag förväntat mig. En alldeles för snabb och odetaljerad genomgång av händelseförloppet. Närmast usla skådespelarinsatser. Animeringar värdiga 1900-talet. Och samma brutala förenklingar av genialt komplexa karaktärer som vanligt.

Men det spelar ingen som helst roll. Harry Potter-filmerna är egentligen bara en liten påminnelse om den underbara upplevelse det var att läsa böckerna för första gången. Som ett bröllopsfoto, eller den där sången som de spelade första gången han vågade ta dig litegrann på armen. Den kan aldrig leva upp till det där ögonblicket som den får dig att minnas. Men det skulle du heller aldrig begära. Eller ens vilja.

Som med en handfull andra böcker minns jag precis varenda liten detalj från när jag läste den här bokens sista skakande sidor. Var jag satt. Temperaturen i luften. Hur tomatplantorna på balkongen börjat torka. Vilken älskare som stod i dörren och inte förstod varför jag grät.

Den där känslan av att sugas in i något som gör en blind för omvärlden, men samtidigt så ljuskänslig för varje litet intryck att sekunderna darrar. Den känslan är hela anledningen till att jag läser. För att man väldigt sällan, men någon gång då och då, möter en bok som får en att känna så.

Kvällens biografbesök lämnar ingen sådan känsla. Inga tårar. Inget tryck mot revbenen. Bara minnet av hur det var att vända sista bladet den där gången. Och det är fullt tillräckligt och mer än så. För på väg hem får något mig att trampa lite fortare än vanligt. Och jag kan svära jag på att de svarta molnen ovanför långsamt antar formen av ett hålögt ansikte med ormkropp.

Att-göra-lista

2009-08-21T11:06:00.000+02:00

E har åkt på lekläger för män som gillar data, så jag har hela helgen på mig att göra alla de där underbara sakerna som han hatar. Så här ser planen ut:

Jag ska se Harry Potter-film med A och diskutera varenda liten detalj över varm choklad efteråt. Jag ska prova skor, köpa skor och prova fler skor. Jag ska morgonbada i Mälaren fast det är för kallt. Överanalysera saker på café med tjejkompisar. Och så ska jag vakna extremtidigt för att se Time team-repriser i sängen och sedan somna om igen.

Hemkunskap

2009-08-20T20:07:00.003+02:00

Jag har blivit närmast okontrollerbart husmoderlig den senaste tiden och börjar mer och mer inse att jag borde blivit en av de välpudrade systrarna i Tant grön, tant Brun och tant Gredelin istället för en cynisk nyhetsjournalist. I kväll bakar jag mitt favoritbröd, med morötter, och i går la jag för första gången i livet in saltgurka. Vem gör sånt? Nåväl, här är receptet.

8-10 färska västeråsgurkor
1 liter vatten
½ dl salt

Några knippen krondill
1 tsk senapskorn

3 dl ättika
7 ½ dl socker
4 dl vatten

Skrubba gurkorna och skär i skivor. Blanda salt och vatten väl och salta gurkorna över natten. Skölj ordentligt. Blanda ihop ättikslagen och koka i 10 minuter.

Varva gurkskivor med krondill och senapsfrö i glasburkar och slå över kokande lag. Låt svalna, sätt på lock och förvara kallt i en vecka tills gurkorna är klara att ätas.

Som någon annan

2009-08-19T11:21:00.002+02:00

Stockholm är inte riktigt sig själv i dag. Hon luktar lite mera jord än vanligt. Och så har hon blivit kallare och tystare. I dag cyklar jag en ny väg. Bort från plastikopererade pannor och lite för charmiga psykologer. Förbi öppna bageribakdörrar och halvsopade trottoarer. Det får mig att vilja flytta till Paris. Eller börja dreja. Eller något annat som låter händerna leda resten av kroppen precis dit de vill.

Grönt är skönt

2009-08-18T19:17:00.002+02:00

På tal om te är detta min absoluta favorit just nu. Köpt av pappa i Kina. Grönt, långbladigt, beskt och i härligt pastellig 80-talsförpackning.

What´s your poison?

2009-08-17T21:31:00.002+02:00

Te har alltid varit min dryck. Ibland lite för mycket så. Jag dricker te till i stort sett alla måltider och i alla pauser mellan dem, oavsett årstid. Jag minns att några av mina vänner i Lund iscensatte en intervention för mig och min rumskompis en gång. De tvingade oss att skriva upp alla koppar te vi drack för att vi sedan, förfasade av resultatet, skulle bli mer nyanserade i vårt drickande. Beroendet hade då nått så långt att soptunnan till mer än hälften bestod av tepåsar och blött ihopbollat löste och vi brukade båda kompulsivt trycka på tekokarknappen varje gång vi gick förbi köket. Dessutom hade vi, jag vill tro omedvetna om det enerverande i ritualen, gjort en liten ceremoniell sång som sjöngs högtidligt varje gång vi tillredde varsin kopp. ”Tea for two and two for tea” hette den.

Efter våra vänners oroade uppmaningar började vi registrera varje drucken kopp te med ett kryss i en liten bok i köket. Där kunde vi räknade till mellan arton och tjugo koppar var per dag, vilket gjorde att åtminstone jag insåg allvaret och började trappa ner.

På senare tid har jag fått motta en annan typ av terelaterat klagomål. Tydligen gör jag hela tiden te, men dricker inte mer än en tredjedel av koppen, vilket upplevs som irriterande av dem som delar min vardag (jag skriver ”dem” men i själva verket är det givetvis bara E som skulle kunna irritera sig på något sådant).

Så. För att visa på förändringsvilja och ödmjuk självinsikt har jag nu hittat den perfekta lösningen på problemet: Mindre koppar. Dessa rymmer ungefär en tredjedel av en vanlig tekopp och borde, om klagarens tes stämmer, vara som gjorda för mig. Hittills måste jag dock säga att min antites visat sig aningen starkare, eftersom jag redan är inne på min tredje påfyllning.

Brinnande gult

2009-08-16T18:04:00.001+02:00

Min barndomsbästis tillrättavisade mig någon gång i sjuårsåldern och förklarade att det bara var obildade lantisar som sa ”brandgult”. Om man överhuvudtaget ville bli tagen på allvar i världsvana kretsar sa man istället ”orange”. Gärna med fransk glidning från r:et till a:et.

Oavsett om det stämmer eller inte så blev färgen helt oplanerat temat för den här helgens inköp. En klänning, två äggkoppar och en porslinsburk med små blommor, som kommer passa perfekt att ha bakpulver i.

Sabbat

2009-08-15T12:47:00.007+02:00

I dag ska få bli en dag av absolut ingenting. Helt utan mönster och regler. Men först blåbärspannkakor på balkongen. Med sirap.

Lågtryck

2009-08-14T20:22:00.001+02:00

Det har varit en dag av hagelstormar, iskallt regn och eld från himlen. Både utanför fönstret och i mer känslomässig form. Egentligen en alldeles för ondsint liten dag för att att besjungas i bloggform.

Men kvällen har varit finare än snus och kaffe och förtjänar åtminstone några rader om livets storhet. A och jag har druckit te och gjort upp högtflygande planer inför hösten. Vi har bokat den breddfull av dans och böcker. Av friska ben och vind i hår. Men lämnat plats kvar för sanslöst mycket kärlek.

Rök utan eld

2009-08-13T16:17:00.001+02:00

Dagens brandutrymning toppas med att någon (i ett desperat försök att stänga av den ekande brandlarmssignalen) slänger sig över receptionens överfallslarm. Det får konsekvensen att inte bara brandkåren, utan även halva södermalmspolisen, dundrar in på den överfulla strandpromenaden utanför redaktionshuset där vi står uppradade i regnet. Några ängsliga reportrar, en handfull fotografer och så kostymnissarna från plan 5.

Men när polismännen får klart för sig att ingen blivit överfallen åker de hem igen. Och när brandmännen konstaterat att den där röklukten på andra våningen inte går att hitta källan till följer de efter. Vi andra får gå tillbaka in igen. Förbi den fortfarande lika starka röklukten i trapphuset. För att tillbringa resten av eftermiddagen i livrädsla över att den ofunna branden när som helst ska lämna sitt gömställe och sluka oss alla.

Förhöstliga bestyr

2009-08-12T22:25:00.006+02:00

Drömmen om en cykeltur i regn blev istället en långpromenad med alldeles för tunna strumpor under kjolen. Men julkolan blev bakad, virad i papper och lagd i mammas fina gamla chokladburk.

Framtidsplaner

2009-08-12T13:35:00.001+02:00

Det är höst i luften. Bara ett uns, men ändå lagom mycket för att man ska vilja cykla i ösregn, dricka te och baka julkola. Det är i alla fall vad jag tänker göra idag. Så snart jag skrivit klart om skuldsanering, olovlig körning och galna vildkatter.

Easy rider

2009-08-10T20:27:00.004+02:00

Under helgens extremt långsamma båttur i M:s gamla träbåt registrerade jag att båtfolk verkar ha för vana att hälsa sådär riktigt varmt och broderligt på varandra när de möts på sjön, trots att de aldrig har setts förut. Det tycker jag känns vansinnigt charmigt. I den lilla by där min mormor och morfar bor funkar det precis likadant. Människor man aldrig någonsin sett förut vänder sig om på trottoaren, sträcker upp en inkluderande hand i vädret och utbrister ett småländskt ”hallå där!”. Bara för att man befinner sig i samma avkrok. Och därigenom på något sätt hör ihop.

På väg hem från jobbet provar jag samma idé på en grupp människor som jag alldeles nyligen blivit en del av – cyklisterna. Viss om att jag är på väg att starta en ny, kärleksfull subkultur hälsar jag glatt på alla mina medcyklare. Inte med skrämmande vinkningar eller byfåniga blinkningar, utan med en alldeles lagom avvägd nick, tillsammans med ett milt, förstående leende.

Det funkar sisådär. Dels är mina nya fränder bra många fler än både byborna i Småland och de mötande båtarna i Riddarfjärden. Sedan forsar de också så vansinnigt fort över Västerbron att det ganska snart blir att betrakta som en trafikfara att försöka fånga deras uppmärksamhet.

I stort sett alla jag möter ignorerar mig helt. Några få ger mig istället den där drop-dead-jävla-lantis-blicken som bara riktigt inbitna stockholmare behärskar. Den enda som återgäldar mitt desperata försök till förbrödring är en friskis-och-svettis-ledare i full stretchmundering och pannband. Men hennes leende känns mer som resultatet av nyligen utsöndrade endorfiner och en cheerleaderkäck livsåskådning, än något annat.

Och så killen utanför Maranathas nya väckelsetält förstås. Han ler riktigt varmt. Men det känns inte heller riktigt äkta, eftersom han främst verkar vara ute efter att vinna själar. Och så har han ingen cykel heller.

Män som hatar kvinnor

2009-08-09T10:47:00.003+02:00

Det är få saker som får mig att bli så extremfeministiskt rosenrasande som när medelålders män medvetet trycker ner unga tjejer. Och sällan blir man så brutalt påmind om den fullkomligt oförtjänta makt som män tycker sig ha rätt att utöva över allt och alla som när man läser en sådan här bloggpost. Den är så ölmagegubbig och översittande att det gör fysiskt ont att behöva länka till vansinnet.

Ja, jag skrattar också när jag ser de blonda tjejerna videoblogga om absolut ingenting och den där listan över ord som slutar på –ey är så komisk att jag inte vet riktigt vad jag ska säga. Men skrattet fastnar ganska snart i halsen. När jag läser de kommentarer som hamnat på tjejernas bloggar som, gissar jag, ett direkt resultat av den här bloggposten blir jag istället bara väldigt trött.

Allvarligt talat. Sedan när är bloggosfären ett ställe där man måste vara intelligent, välformulerad och hålla sig till att tala om socialmediala analyser? Om man vill videofilma sig själv medan man kammar håret och provar läppglans så ska man väl för i helvete ha rätt att göra det utan att någon självgod, vuxen man skickar en hord av sina patriarkatbevarande läsare efter en?

Det är alltid lika fascinerande hur en viss grupp män alltid finner skäl att förminska unga tjejer. För vad man än tycker om plattänger och smink och den intellektuella nivån på de här bloggerskornas texter så kan det knappast vara skäl nog att förstöra ytterligare en tonårstjejs förmodligen redan usla självförtroende.

Nej, kära bloggmobbare, jag tycker att du ska fokusera din tid på andra saker än att sparka in öppna dörrar och slå de som är mindre än du. Det finns säkert någon sci fi-mässa eller Sagan om ringen-dokumentär du kan ägna din uppmärksamhet åt istället.

En sådan dag

2009-08-07T22:09:00.003+02:00

I dag har jag passat på att sammanställa en liten hatlista som jag tänker kan liva upp så här inför helgen. Just nu hatar jag allra mest:

Folk som tror att det är ett intellektuellt statement att bo på söder. Det är bara en ö precis som de andra och jag lovar att du ser precis lika svårmodigt likriktad ut oavsett om du sitter på Juditochbertil eller hänger i entrén till McDonald’s Fridhemsplan.

Människor man inte känner som skriker ”Gud vad mager du är!”, men skulle bli högst förnärmade om man i gengäld påpekade att de var feta. Dessa människor hamnar i samma kategori som de alltid lika överviktiga kvinnor som försöker pracka på folk sina GI-tips i lunchmatsalen och missionerar om jordgubbspulvret de skakar ihop med vatten och dricker istället för mat.

Användandet av ordet tisha. Nej, det låter varken hemtrevligt, avslappnat eller Stockholm.

Mitt tangentbord, som byter rad hela jävla tiden och gör det omöjligt att skriva utan att svära.

Arbetskamrater som joggar till jobbet. Allvarligt talat. Jag fattar hela 40+krisgrejen, men det finns ingen som helst rimlig anledning till varför man inte kan duscha när man kommer fram till sin arbetsplats.

Givetvis är livet fullt av en massa andra små irritationsmoment också, som broöppningar, kortklippta kvinnor och män som står för nära i hissen, men de känns för små för att nämnas och passar bättre i någon annan hatlista från någon med mycket lägre toleransnivå än jag.

En rasande tur

2009-08-06T23:10:00.003+02:00

Så här vackert vaknade jag i morse. Utan gälla röster genom korridoren. Långt, långt från kvalmiga rum och tomma skratt.

Retrospektiv

2009-08-04T19:14:00.005+02:00

Jag vill inte på något vis antyda att sommaren skulle vara över, även om jag skulle kunna tillbringa en hel blogg, betydligt flitigare uppdaterad än denna, med att romantisera över hösten. Däremot är min semester alldeles på tok för definitivt slut och allting har så smått börjat återgå till vad bortskämda människor refererar till som ”det vanliga”. Men innan jag åter på allvar fördjupar mig i blekkopierade tingsrättsdomar, sluddriga polisrapporter och jakten på små väskryckta tanter tycker jag att det finns plats för en liten tillbakablick.

Den senaste tiden har mest cirkulerat kring god mat och goda samtal. Vi har varit alldeles isolerade på en liten ö i skärgården och fiskat abborre från klipporna, plockat blåbär, funderat över livet och dansat vals till Evert Taube på verandan.

Men sommaren har egentligen varit mycket mer än så. Bland annat har jag hunnit med att utveckla ett lättare beroende av nikotinplåster, väldigt nästan gått med i en norrländsk sekt, misslyckats med att åka vattenskidor och bogserat en havererad bil genom halva bibelbältet.

Till skogs

2009-07-21T22:14:00.003+02:00

Vi tillbringar vår sista skälvande semester i ett litet hus på en ö i skärgården. Det är precis vad vi behöver. E lyfter tunga saker, angör bryggor och drar kärror upp för branta backar. Jag bakar paj av vildhallon och blåbär och hänger långstrumpor på tork i vinden. Och i duschen under fönstret bor en padda. Nästan lika stor som jag.

Time team

2009-07-17T18:30:00.005+02:00

Jag har varit på utflykt. Ända så långt ut i världen att man måste åka skakigt pendeltåg för att komma fram. Det visar sig inte bara bli en förmiddag av trist bläddrande i de senaste veckornas tingsrättsdomar - det blir också en resa tillbaka i tiden.

Till plastblommor på gulnade fönsterbleck. Till datorer med inbyggd diskettstation, illa veckade gardiner och porfyrimiterat plastgolv. Och så hittar jag den här gamla klenoden, som dateras till någon gång kring tiden för drottning Kristinas kröning.

Pretty in pink

2009-07-11T11:37:00.006+02:00

Vår kära vän M ska gifta sig och eftersom giftermål är ett av få tillfällen i livet då man får vara totalt könsstereotyp och ickefeministisk har A och jag lämnat alla hämningar bakom oss. Hon förbereder hundratals små rispåsar i tyll med röda band. Jag bakar i rosa.

I dag

2009-07-10T11:38:00.002+02:00

längtar jag lite bort.
Och tillbaka.

Välkomstkommitté

2009-07-08T19:58:00.000+02:00

Det står två bråkstakar i porten. Lite äldre än de vill vara. De är sådär solbrända som bara svenska män tillåter sig själva att bli. Rödtonade i tinningarna. Håret blont och välklippt. Den ene har solglasögon och en isblå tenniströja. Båda har shorts. Och så skriker de. Som män gör när de inte har någon givande sysselsättning. Det är en fin kväll.

En röst från andra sidan graven

2009-07-07T00:10:00.002+02:00

För en tid sedan dog min mobiltelefon. Vi tog med den till alla de bästa doktorerna, men den gick helt enkelt inte att återuppliva. Beskedet var inte så mycket en sorg (vi hade aldrig den sortens känslor för varandra) som en plötslig insikt om hur mycket jag faktiskt förlorat på dess bortgång. Den tog inte bara med sig större delen förra årets bilder i graven, utan även alla mina vänners telefonnummer.

De senare är lätta att få tillbaka. Det som grämer mig med den gråa plastbit som numera ligger på lit de parade i köksskåpet, är all den meningslösa information som finns i den som jag aldrig kommer att behöva igen och därför inte kommer att arbeta för att få tillbaka. Innanför dess numera permanent slocknade display vilar nummer till gamla arbetskamrater jag aldrig textar. Där finns Gudrun Schymans säkerligen utbytta mobilnummer. Och kontaktuppgifter till före detta pojkvänner som jag inte sparat någonting annat ifrån. Där finns också numret till den där obehaglige dansaren som fått namnet "Svara inte för Guds skull" i telefonboken och som nu kan vara i stort sett vilken oannonserad påringare som helst.

Övergången till den fina rosa reboundtelefonen har dock mildrat förlusten något. Och idag kom en tröstande påminnelse om hur det var förr, när den gamla telefonen levde och mådde bra. En man, låt oss kalla honom Karl, som jag aldrig hört talas om, pratat med eller träffat meddelar att han bytt telefonnummer igen. Det är minst tionde gången jag hör från honom. Antingen skriver han att han blir lite sen till festen jag inte håller. Undrar om resan jag inte åkt på gått bra. Eller så vill han bara önska God jul.

Varje gång skriver jag tillbaka att jag inte är den han tror. Att han fått fel telefonnummer och att hans väninna förmodligen är hemskt orolig och undrar varför han dissar hennes fest. Men inte den här gången. Den här gången sparar jag hans nummer i min nya försiktigt växande kontaktlista.

Staredown

2009-07-03T11:44:00.002+02:00

Det är ingen engångsföreteelse. Mannen på parkeringen vid rondellen gör det. Den 18åriga tjejen utanför goodwillbutiken också. Liksom kvinnan som förmodligen är hennes mor. Ogenerat och fullkomligt okontrollerat stirrar de på mig, med en blandning av avsmak och förvåning. Sådär som man gör när man ser någon som lika gärna skulle kunna vara man som kvinna och man känner ett sjukligt behov av att ta reda på vilket. Öppen mun. Vandrande blick upp längs kroppen. Ned. Och sedan upp igen.

Jag kontrollerar att jag inte av misstag fått på mig en tröja med något vulgärt tryck av typen ”min pappa knullade din mamma på Teneriffa och allt jag fick var den här t-shirten”. Det har jag inte. Jag har inte heller spillt rosa cupcake-frosting över magen. Behån syns inte och brösten är kvar i den. Inte ens kjolen har vridit sig sådär fult ett halvt varv runt kroppen som den gör ibland.

Jag beslutar mig därför att ignorera den obehagliga känslan av att något är fruktansvärt fel och fortsätter in i affären. Det är en närmast surrealistisk upplevelse. Först vänder sig kvinnorna i kassan om. Sedan, som i slow motion, vrider sig havet av kunder bort från de billiga porslinskatterna och askfaten och mot ingången. Alla tittar på mig. Lite bondskt och skärrat sådär. Som om jag haft kulsprutor i båda händerna och ropat något macho med österrikisk brytning. Runt hörnet, intill hyllan med kakburkar, försöker jag stirra tillbaka. Liksom för att uppmärksamma den fetlagda damen i polyester om att hon faktiskt har fastnat med blicken. Det hjälper inte alls. Om möjligt stirrar hon ännu mer. Såvida jag inte missat det faktum att jag har ett öppet köttsår i ansiktet hittar jag ingen annan förklaring än att jag måste var obehagligt lik någon frikyrklig superkändis jag inte känner till. Eller möjligen någon skandalomsusad pastorsdotter som det viskas om i stan just den här veckan.

Det oblyga gloendet är lite av ett trademark för min kära hemstad. Det finns teorier om att det härstammar från alldeles för mycket tv-tittande och oförmågan att skilja på verkligheten och Allsång på Skansen. Att folk helt enkelt inte registrerat att personen de tittar på kan se dem tillbaka. Men det verkar orimligt. Förmodligen är det bara ännu ett av många raffinerade sätt som bygdens invånare har utvecklat för att skrämma bort inkräktare, återvändare och ateister.

Thunder road

2009-07-01T21:55:00.001+02:00

Det har varit en dag av regn och åska högt uppe på berg. Av tistlar mot bara ben och nybakade chocolate-chip-cookies. Och så vänner. Den bästa sorten.

Blå vägen hem

2009-06-30T15:34:00.001+02:00

Himlen har ändrat färg över gränden. Lite ljusare sipprar den ner genom flädern. Och följer mig ända till porten.

Hon är vackrare än någonsin, Stockholm. Men vi kommer inte riktigt överrens i dag. Så jag åker. Och lämnar henne kvar att tänka över sina synder.

Vuollerim

2009-06-27T15:15:00.004+02:00

Man har siktat färska björnspår i skogen, men vi sluter knäna hårt kring varma hästryggar och rider ut. Det närmar sig midnatt. Försiktigt vadar vi ut i älven med mygg kring mun och armar. Hårt mot ytan rasslar de när solen slickar sig längs berget. Detta är jordens vackraste plats. Jag behöver aldrig se någon annan.