Nattresa

Motorn stannar halvvägs ut i viken. Det är becksvart och det finns inga riktmärken. Mot dit vi ska. Eller tillbaka dit vi kom ifrån. Hela himlen är stjärnor, men ljuset når inte ner till vattnet. Långsamt långsamt ror vi. På känn. Medan den döende ficklampan flämtar sina sista fladdrande andetag.

Om Evert fick välja

M önskar sig egentligen bara 5000 glödlampor i födelsedagspresent, men vi väljer istället att fokusera på hans orimliga intresse för båtar och tillbringar dagen med att sätta samman det perfekta sailor-kittet. Jag tror att det kommer göra honom till ett verkligt föredöme där ute på sjön.

Homecoming

Något av det finaste jag vet är att komma hem. Sådär som man kommer hem när man har varit på fest och bestämt sig för att gå fastän alla stannar kvar och pratar om konstnärens roll i det postmoderna samhället, utan att riktigt veta vad postmodernism är. Sådär som man kommer hem när man cyklat allt man kan över St Eriksbron och kryssat livsfarligt mellan fyllisar och cidertjejer påväg till Mc Donald’s och blivit alldeles kall om benen. Så älskar jag att komma hem. Att svänga runt hörnet in i gränden och veta att snart snart är man varm och trygg och lugn av te i fönstret.

I natt när jag kommer upp mot huset väntar grannen vid cykelställen. Han har tappat nyckeln till porten och vi skrattar en stund i trappen. Talar om kylan i luften och kalasen vi varit på. Sedan säger vi godnatt, öppnar varsin efterlängtad dörr och går in.

Fristad

Precis när man trodde att ingen vila fanns att hoppas på före nyår har vi fått en veckas ny semester. Alldeles krispigt, knaprigt ny och full av lugn och sävlighet. E önskar sig sommar och visar hoppfulla länkar till tvivelaktiga väderprognoser. Jag ler och säger åh!, men i hemlighet ber jag för höst och smugglar tjocktröjor och nystickade raggsockor ända från Småland.

Det ska bli alldeles magiskt att se klipporna igen. Att vada genom morgonfärska spindelnät på blåbärsris. Att sitta tätt intill med knäna under hakan och viska om allt det där som bara vi förstår.

Animal planet

Som ett direkt resultat av fru S moderåd för brunetter och en alldeles för brådskande morgon väljer jag den där röda, djurmönstrade koftan som jag aldrig riktigt bestämt mig för om den är kul eller bara vulgär. Halvvägs upp i Västerbrobacken blir jag omcyklad av en lite äldre dam med bockastyre. Hon bär en beigespräcklig ensemble med slits i sidan och små spetsar på axeln. "Nu får de allt se upp där nere", hojtar hon när vi är jämsides. "Nu är det två leoparder på väg mot Hornstull".

Dokument över dagen

Jag har varit i helt nya områden i dag. I ösregn. I tygskor. Med orden i små otydbara bläckpölar på blötbuckligt papper och mascaran halvvägs till hakan. Jag har hängt benen på tork över skrivbordsfotstödet. Gett trevande råd om gamla älskare som vill tillbaka. Och pratat rörlig bild och äkta korn med nya fotografen.

Jag har ätit små små kakor tillsammans med F också. Och försiktigt börjat resan mot en dröm.

Hjärta och smärta

Det Frida skrev häromdagen fick mig att på allvar längta tillbaka till baletten igen. Det är något alldeles särskilt med just baletten som andra dansformer aldrig riktigt kommer i närheten av. Något i det omöjliga som kroppen ändå lyckas göra. I lukterna av textillim på hårda tåspetsskor och svett mot syntetmaterial. Och något i smärtan som krävs för att det ska bli vackert. Inga genvägar. Inga snabba lösningar. Bara de ändlösa repetitionernas monotoni, tills man kanske, kanske, precis där på bristningsgränsen, når fram till en känsla som inte kan jämföras med något annat. En känsla av att sväva alldeles tyst genom rörelsen. En fullkomligt gråtfärdig lyckokänsla. Bättre än all religion i världen.

Så nu kör vi igen. I morgon signar vi upp oss för ännu en höst av obeskrivliga plågor. På magiskt knarrande golv.

Teleportering

Om man blundar riktigt hårt hamnar man här.

Expecto patronum

Den nya Harry Potter-filmen visar sig vara precis vad jag förväntat mig. En alldeles för snabb och odetaljerad genomgång av händelseförloppet. Närmast usla skådespelarinsatser. Animeringar värdiga 1900-talet. Och samma brutala förenklingar av genialt komplexa karaktärer som vanligt.

Men det spelar ingen som helst roll. Harry Potter-filmerna är egentligen bara en liten påminnelse om den underbara upplevelse det var att läsa böckerna för första gången. Som ett bröllopsfoto, eller den där sången som de spelade första gången han vågade ta dig litegrann på armen. Den kan aldrig leva upp till det där ögonblicket som den får dig att minnas. Men det skulle du heller aldrig begära. Eller ens vilja.

Som med en handfull andra böcker minns jag precis varenda liten detalj från när jag läste den här bokens sista skakande sidor. Var jag satt. Temperaturen i luften. Hur tomatplantorna på balkongen börjat torka. Vilken älskare som stod i dörren och inte förstod varför jag grät.

Den där känslan av att sugas in i något som gör en blind för omvärlden, men samtidigt så ljuskänslig för varje litet intryck att sekunderna darrar. Den känslan är hela anledningen till att jag läser. För att man väldigt sällan, men någon gång då och då, möter en bok som får en att känna så.

Kvällens biografbesök lämnar ingen sådan känsla. Inga tårar. Inget tryck mot revbenen. Bara minnet av hur det var att vända sista bladet den där gången. Och det är fullt tillräckligt och mer än så. För på väg hem får något mig att trampa lite fortare än vanligt. Och jag kan svära jag på att de svarta molnen ovanför långsamt antar formen av ett hålögt ansikte med ormkropp.

Att-göra-lista

E har åkt på lekläger för män som gillar data, så jag har hela helgen på mig att göra alla de där underbara sakerna som han hatar. Så här ser planen ut:

Jag ska se Harry Potter-film med A och diskutera varenda liten detalj över varm choklad efteråt. Jag ska prova skor, köpa skor och prova fler skor. Jag ska morgonbada i Mälaren fast det är för kallt. Överanalysera saker på café med tjejkompisar. Och så ska jag vakna extremtidigt för att se Time team-repriser i sängen och sedan somna om igen.

Hemkunskap

Jag har blivit närmast okontrollerbart husmoderlig den senaste tiden och börjar mer och mer inse att jag borde blivit en av de välpudrade systrarna i Tant grön, tant Brun och tant Gredelin istället för en cynisk nyhetsjournalist. I kväll bakar jag mitt favoritbröd, med morötter, och i går la jag för första gången i livet in saltgurka. Vem gör sånt? Nåväl, här är receptet.



8-10 färska västeråsgurkor
1 liter vatten
½ dl salt

Några knippen krondill
1 tsk senapskorn

3 dl ättika
7 ½ dl socker
4 dl vatten



Skrubba gurkorna och skär i skivor. Blanda salt och vatten väl och salta gurkorna över natten. Skölj ordentligt. Blanda ihop ättikslagen och koka i 10 minuter.



Varva gurkskivor med krondill och senapsfrö i glasburkar och slå över kokande lag. Låt svalna, sätt på lock och förvara kallt i en vecka tills gurkorna är klara att ätas.

What´s your poison?

Te har alltid varit min dryck. Ibland lite för mycket så. Jag dricker te till i stort sett alla måltider och i alla pauser mellan dem, oavsett årstid. Jag minns att några av mina vänner i Lund iscensatte en intervention för mig och min rumskompis en gång. De tvingade oss att skriva upp alla koppar te vi drack för att vi sedan, förfasade av resultatet, skulle bli mer nyanserade i vårt drickande. Beroendet hade då nått så långt att soptunnan till mer än hälften bestod av tepåsar och blött ihopbollat löste och vi brukade båda kompulsivt trycka på tekokarknappen varje gång vi gick förbi köket. Dessutom hade vi, jag vill tro omedvetna om det enerverande i ritualen, gjort en liten ceremoniell sång som sjöngs högtidligt varje gång vi tillredde varsin kopp. ”Tea for two and two for tea” hette den.

Efter våra vänners oroade uppmaningar började vi registrera varje drucken kopp te med ett kryss i en liten bok i köket. Där kunde vi räknade till mellan arton och tjugo koppar var per dag, vilket gjorde att åtminstone jag insåg allvaret och började trappa ner.

På senare tid har jag fått motta en annan typ av terelaterat klagomål. Tydligen gör jag hela tiden te, men dricker inte mer än en tredjedel av koppen, vilket upplevs som irriterande av dem som delar min vardag (jag skriver ”dem” men i själva verket är det givetvis bara E som skulle kunna irritera sig på något sådant).

Så. För att visa på förändringsvilja och ödmjuk självinsikt har jag nu hittat den perfekta lösningen på problemet: Mindre koppar. Dessa rymmer ungefär en tredjedel av en vanlig tekopp och borde, om klagarens tes stämmer, vara som gjorda för mig. Hittills måste jag dock säga att min antites visat sig aningen starkare, eftersom jag redan är inne på min tredje påfyllning.

Brinnande gult

Min barndomsbästis tillrättavisade mig någon gång i sjuårsåldern och förklarade att det bara var obildade lantisar som sa ”brandgult”. Om man överhuvudtaget ville bli tagen på allvar i världsvana kretsar sa man istället ”orange”. Gärna med fransk glidning från r:et till a:et.

Oavsett om det stämmer eller inte så blev färgen helt oplanerat temat för den här helgens inköp. En klänning, två äggkoppar och en porslinsburk med små blommor, som kommer passa perfekt att ha bakpulver i.

Sabbat

I dag ska få bli en dag av absolut ingenting. Helt utan mönster och regler. Men först blåbärspannkakor på balkongen. Med sirap.

Lågtryck

Det har varit en dag av hagelstormar, iskallt regn och eld från himlen. Både utanför fönstret och i mer känslomässig form. Egentligen en alldeles för ondsint liten dag för att att besjungas i bloggform.

Men kvällen har varit finare än snus och kaffe och förtjänar åtminstone några rader om livets storhet. A och jag har druckit te och gjort upp högtflygande planer inför hösten. Vi har bokat den breddfull av dans och böcker. Av friska ben och vind i hår. Men lämnat plats kvar för sanslöst mycket kärlek.

Rök utan eld

Dagens brandutrymning toppas med att någon (i ett desperat försök att stänga av den ekande brandlarmssignalen) slänger sig över receptionens överfallslarm. Det får konsekvensen att inte bara brandkåren, utan även halva södermalmspolisen, dundrar in på den överfulla strandpromenaden utanför redaktionshuset där vi står uppradade i regnet. Några ängsliga reportrar, en handfull fotografer och så kostymnissarna från plan 5.

Men när polismännen får klart för sig att ingen blivit överfallen åker de hem igen. Och när brandmännen konstaterat att den där röklukten på andra våningen inte går att hitta källan till följer de efter. Vi andra får gå tillbaka in igen. Förbi den fortfarande lika starka röklukten i trapphuset. För att tillbringa resten av eftermiddagen i livrädsla över att den ofunna branden när som helst ska lämna sitt gömställe och sluka oss alla.

Förhöstliga bestyr

Drömmen om en cykeltur i regn blev istället en långpromenad med alldeles för tunna strumpor under kjolen. Men julkolan blev bakad, virad i papper och lagd i mammas fina gamla chokladburk.

Framtidsplaner

Det är höst i luften. Bara ett uns, men ändå lagom mycket för att man ska vilja cykla i ösregn, dricka te och baka julkola. Det är i alla fall vad jag tänker göra idag. Så snart jag skrivit klart om skuldsanering, olovlig körning och galna vildkatter.

Easy rider

Under helgens extremt långsamma båttur i M:s gamla träbåt registrerade jag att båtfolk verkar ha för vana att hälsa sådär riktigt varmt och broderligt på varandra när de möts på sjön, trots att de aldrig har setts förut. Det tycker jag känns vansinnigt charmigt. I den lilla by där min mormor och morfar bor funkar det precis likadant. Människor man aldrig någonsin sett förut vänder sig om på trottoaren, sträcker upp en inkluderande hand i vädret och utbrister ett småländskt ”hallå där!”. Bara för att man befinner sig i samma avkrok. Och därigenom på något sätt hör ihop.

På väg hem från jobbet provar jag samma idé på en grupp människor som jag alldeles nyligen blivit en del av – cyklisterna. Viss om att jag är på väg att starta en ny, kärleksfull subkultur hälsar jag glatt på alla mina medcyklare. Inte med skrämmande vinkningar eller byfåniga blinkningar, utan med en alldeles lagom avvägd nick, tillsammans med ett milt, förstående leende.

Det funkar sisådär. Dels är mina nya fränder bra många fler än både byborna i Småland och de mötande båtarna i Riddarfjärden. Sedan forsar de också så vansinnigt fort över Västerbron att det ganska snart blir att betrakta som en trafikfara att försöka fånga deras uppmärksamhet.

I stort sett alla jag möter ignorerar mig helt. Några få ger mig istället den där drop-dead-jävla-lantis-blicken som bara riktigt inbitna stockholmare behärskar. Den enda som återgäldar mitt desperata försök till förbrödring är en friskis-och-svettis-ledare i full stretchmundering och pannband. Men hennes leende känns mer som resultatet av nyligen utsöndrade endorfiner och en cheerleaderkäck livsåskådning, än något annat.

Och så killen utanför Maranathas nya väckelsetält förstås. Han ler riktigt varmt. Men det känns inte heller riktigt äkta, eftersom han främst verkar vara ute efter att vinna själar. Och så har han ingen cykel heller.

En rasande tur

Så här vackert vaknade jag i morse. Utan gälla röster genom korridoren. Långt, långt från kvalmiga rum och tomma skratt.

Retrospektiv

Jag vill inte på något vis antyda att sommaren skulle vara över, även om jag skulle kunna tillbringa en hel blogg, betydligt flitigare uppdaterad än denna, med att romantisera över hösten. Däremot är min semester alldeles på tok för definitivt slut och allting har så smått börjat återgå till vad bortskämda människor refererar till som ”det vanliga”. Men innan jag åter på allvar fördjupar mig i blekkopierade tingsrättsdomar, sluddriga polisrapporter och jakten på små väskryckta tanter tycker jag att det finns plats för en liten tillbakablick.

Den senaste tiden har mest cirkulerat kring god mat och goda samtal. Vi har varit alldeles isolerade på en liten ö i skärgården och fiskat abborre från klipporna, plockat blåbär, funderat över livet och dansat vals till Evert Taube på verandan.





Men sommaren har egentligen varit mycket mer än så. Bland annat har jag hunnit med att utveckla ett lättare beroende av nikotinplåster, väldigt nästan gått med i en norrländsk sekt, misslyckats med att åka vattenskidor och bogserat en havererad bil genom halva bibelbältet.