Till skogs

Vi tillbringar vår sista skälvande semester i ett litet hus på en ö i skärgården. Det är precis vad vi behöver. E lyfter tunga saker, angör bryggor och drar kärror upp för branta backar. Jag bakar paj av vildhallon och blåbär och hänger långstrumpor på tork i vinden. Och i duschen under fönstret bor en padda. Nästan lika stor som jag.

Time team

Jag har varit på utflykt. Ända så långt ut i världen att man måste åka skakigt pendeltåg för att komma fram. Det visar sig inte bara bli en förmiddag av trist bläddrande i de senaste veckornas tingsrättsdomar - det blir också en resa tillbaka i tiden.

Till plastblommor på gulnade fönsterbleck. Till datorer med inbyggd diskettstation, illa veckade gardiner och porfyrimiterat plastgolv. Och så hittar jag den här gamla klenoden, som dateras till någon gång kring tiden för drottning Kristinas kröning.

I dag

längtar jag lite bort.
Och tillbaka.

Välkomstkommitté

Det står två bråkstakar i porten. Lite äldre än de vill vara. De är sådär solbrända som bara svenska män tillåter sig själva att bli. Rödtonade i tinningarna. Håret blont och välklippt. Den ene har solglasögon och en isblå tenniströja. Båda har shorts. Och så skriker de. Som män gör när de inte har någon givande sysselsättning. Det är en fin kväll.

En röst från andra sidan graven

För en tid sedan dog min mobiltelefon. Vi tog med den till alla de bästa doktorerna, men den gick helt enkelt inte att återuppliva. Beskedet var inte så mycket en sorg (vi hade aldrig den sortens känslor för varandra) som en plötslig insikt om hur mycket jag faktiskt förlorat på dess bortgång. Den tog inte bara med sig större delen förra årets bilder i graven, utan även alla mina vänners telefonnummer.

De senare är lätta att få tillbaka. Det som grämer mig med den gråa plastbit som numera ligger på lit de parade i köksskåpet, är all den meningslösa information som finns i den som jag aldrig kommer att behöva igen och därför inte kommer att arbeta för att få tillbaka. Innanför dess numera permanent slocknade display vilar nummer till gamla arbetskamrater jag aldrig textar. Där finns Gudrun Schymans säkerligen utbytta mobilnummer. Och kontaktuppgifter till före detta pojkvänner som jag inte sparat någonting annat ifrån. Där finns också numret till den där obehaglige dansaren som fått namnet "Svara inte för Guds skull" i telefonboken och som nu kan vara i stort sett vilken oannonserad påringare som helst.

Övergången till den fina rosa reboundtelefonen har dock mildrat förlusten något. Och idag kom en tröstande påminnelse om hur det var förr, när den gamla telefonen levde och mådde bra. En man, låt oss kalla honom Karl, som jag aldrig hört talas om, pratat med eller träffat meddelar att han bytt telefonnummer igen. Det är minst tionde gången jag hör från honom. Antingen skriver han att han blir lite sen till festen jag inte håller. Undrar om resan jag inte åkt på gått bra. Eller så vill han bara önska God jul.

Varje gång skriver jag tillbaka att jag inte är den han tror. Att han fått fel telefonnummer och att hans väninna förmodligen är hemskt orolig och undrar varför han dissar hennes fest. Men inte den här gången. Den här gången sparar jag hans nummer i min nya försiktigt växande kontaktlista.

Staredown

Det är ingen engångsföreteelse. Mannen på parkeringen vid rondellen gör det. Den 18åriga tjejen utanför goodwillbutiken också. Liksom kvinnan som förmodligen är hennes mor. Ogenerat och fullkomligt okontrollerat stirrar de på mig, med en blandning av avsmak och förvåning. Sådär som man gör när man ser någon som lika gärna skulle kunna vara man som kvinna och man känner ett sjukligt behov av att ta reda på vilket. Öppen mun. Vandrande blick upp längs kroppen. Ned. Och sedan upp igen.

Jag kontrollerar att jag inte av misstag fått på mig en tröja med något vulgärt tryck av typen ”min pappa knullade din mamma på Teneriffa och allt jag fick var den här t-shirten”. Det har jag inte. Jag har inte heller spillt rosa cupcake-frosting över magen. Behån syns inte och brösten är kvar i den. Inte ens kjolen har vridit sig sådär fult ett halvt varv runt kroppen som den gör ibland.

Jag beslutar mig därför att ignorera den obehagliga känslan av att något är fruktansvärt fel och fortsätter in i affären. Det är en närmast surrealistisk upplevelse. Först vänder sig kvinnorna i kassan om. Sedan, som i slow motion, vrider sig havet av kunder bort från de billiga porslinskatterna och askfaten och mot ingången. Alla tittar på mig. Lite bondskt och skärrat sådär. Som om jag haft kulsprutor i båda händerna och ropat något macho med österrikisk brytning. Runt hörnet, intill hyllan med kakburkar, försöker jag stirra tillbaka. Liksom för att uppmärksamma den fetlagda damen i polyester om att hon faktiskt har fastnat med blicken. Det hjälper inte alls. Om möjligt stirrar hon ännu mer. Såvida jag inte missat det faktum att jag har ett öppet köttsår i ansiktet hittar jag ingen annan förklaring än att jag måste var obehagligt lik någon frikyrklig superkändis jag inte känner till. Eller möjligen någon skandalomsusad pastorsdotter som det viskas om i stan just den här veckan.

Det oblyga gloendet är lite av ett trademark för min kära hemstad. Det finns teorier om att det härstammar från alldeles för mycket tv-tittande och oförmågan att skilja på verkligheten och Allsång på Skansen. Att folk helt enkelt inte registrerat att personen de tittar på kan se dem tillbaka. Men det verkar orimligt. Förmodligen är det bara ännu ett av många raffinerade sätt som bygdens invånare har utvecklat för att skrämma bort inkräktare, återvändare och ateister.

Thunder road

Det har varit en dag av regn och åska högt uppe på berg. Av tistlar mot bara ben och nybakade chocolate-chip-cookies. Och så vänner. Den bästa sorten.