söndag 28 september 2008

Bort och sedan hem

Det tar nästan en timme att kryssa mellan röda linjer, plattformar och pendeltåg. Jag har med all nödvändig proviant för det som för de flesta är varje dags efter-jobbet-ritual, men som för mig är lite av en upptäcktsresa. Två böcker, äpple och fralla visar sig dock något överflödigt för de 20 minuter jag i själva verket spenderar på tåget.

Jag försöker böja pärmarna hårt isär på det gladorangea recensionsexet i knäet och låter handleden täcka övre delen av högersidan. Titeln, och till viss del de storskaliga citaten på några av sidorna, känns lite för vulgära för att dela med de två Jehovas vittnen-klädda damerna på sätet mittemot.

Jag ska hälsa på en vän. Det blir många timmar av vin och ost och den fria viljans status inom determinismen och fatalismen. På väg tillbaka, via det obligatoriska förortstorget, montesoriskolan och kolonilotterna stannar vi till en stund vid det mörklagda biblioteket.

På tåget kommer den där känslan av att vara på väg hem. En lite rusig känsla, blandad med en oförnekbart tilltagande feber.

Jag ler mot mina medpassagerare. De ler inte tillbaka. Vid Karlbergs station släntrar de, till synes förprogrammerade, ut i perfekt rad. Över perrongen. Uppför rulltrappan. En efter en försvinner de bort. Tills mörkret kring Sankt Eriksplan slukat dem alla.

fredag 26 september 2008

24 bilder per sekund

Inget säger höst som förkylning, nybakad chokladkola och israelisk filmromantik.











torsdag 25 september 2008

När det enda som passar är Tom

If I exorcise my devils
my angels may leave too

tisdag 23 september 2008

Att lida för konsten

Efteråt kommer vi att diskutera rimlig pjäslängd över bourbon och ginger ale. Då kommer vi att le åt smärtan i knäna och stelheten i nacken. Vi kommer att rycka på axlarna åt att vi just överlevt tre och en halv timme på oklädda gradängsystem och en kall promenad över kullersten. Vi kommer att kunna gå vidare och skratta åt det usla dramat och de trista skådespelarna. Men inte riktigt än.

Än så länge sitter vi och försöker vrida oss i en ny riktning för att döva surret i benen. Än så länge försöker vi andas den där nya lugnande näsandningen som J lärde ut häromdagen. Än så länge klamrar vi oss krampaktigt fast vid bilden av vatten som slår mot klippor för att undvika otillbörlig tankegisslantagning.

A tittar på klockan för minst fjärde gången. Fyrtio minuter kvar, tecknar hon gråtfärdigt. Hennes radgranne, som flera gånger nickat till i första akten, har gått i paus.

Men vi sitter kvar och jag kan svära på att jag känner hur jag åldras. Hur huden förlorar i elasticitet och brösten behöver mer stöd. Hur läpparna spricker och ögonen krymper ihop till små, små streck. Hur jag behöver kalcium i tablettform för att någonsin kunna stå upp igen.

fredag 19 september 2008

Replikskifte

"Do you know Germany?"

"It is not possible to know Germany. Only to endure it."

"Bach? Isn't he reasonably endurable?"

"I do not judge countries by their geniuses. I judge them by their racial characteristics. The ancient Greeks could laugh at themselves. The Romans could not. That is why France is a civilized society and Spain is not. That is why I forgive the Jews and the Anglo-Saxons their countless vices. And why I should thank God, if I believed in God, that I have no German blood."

torsdag 18 september 2008

Genus, tempus och kasus

Vissa språk delar in sina substantiv i femininum och maskulinum. Jag vet att man kan vara genusanalytisk och fundera över varför spanskans sol är en man, medan månen är en kvinna. Eller varför tyskans pojke anses maskulin, medan flickan är ett okönat neutrum. I samma andetag skulle man kunna hävda orättvisa i att franskans ord för smärta ger kvinnliga associationer, medan botemedlet ger manliga. Eller undra varför Gud i de flesta språk har maskulin artikel samtidigt som den syndiga människan, åtminstone på svenska, refereras till som hon.

Jag väljer att inte göra det, utan konstaterar i stället att hebreiskans ord för bok alltid böjs i femininum. Det är tillräcklig kompensation för det mesta, kan jag tycka.

måndag 15 september 2008

Naturligt urval

Någon har stängt av AC:n i danssalen. På golvet bildas livsfarligt hala fläckar av svett. Vi är överfull klass och allt är tillåtet för att skapa plats nog för vida piruetter.

En tjej i lila försöker flytta mig med en stenhård arm i högersnurren, men när hon kommer av sig i någon typ av preparation hinner jag förlänga vänsterbenet och träffa henne över höften.

Förlåt, mumlar jag.

Darwin skulle ha en field day med det här gänget.

söndag 14 september 2008

En kväll vid broar och bryggor

Vi går med halsduk över haka längs vattnet. Det är den där allra första höstdagen. Den dag då man vet säkert att hösten är oåterkallelig, för det viner så där i öronen av blåsten. Vi är på uppdrag. Under cover i jeans över Stockholms broar. Breddfyllda av gudsbevis och irrläror.

I Gamla stan tar vi paus för smörgås och varm mjölk. Luften är tung av röster och sorl. Ett gräl på spanska från bordet bredvid. Vrålet från espressomaskinen. En älskare som knackar på rutan.

Vi lämnar honom där och fortsätter upp i gränderna. Med varma lungor och kalla kinder ser vi Stockholm nära och på avstånd. Högt ovanifrån och under jord. Tillbaka på ön dinglar vi benen mot vattenytan. Det är mörkt. Våra röster dör i knähöjd.

Gudstjänst

A sjunker ner på den röda sammetssitsen bredvid mig. Hon är uppe i en problematiserande monolog om tidsförflyttningar när ridån går upp och kören slår emot oss. Det tar högst 30 sekunder tills dess att jag börjar känna hur struphuvud och bröstkorg sugs inåt. Hur näsan kolsyras och det börjar sticka i kinderna innan tårarna kommer.

Det är en bön på urusel franska. En bön i den yttersta uppgivenheten, till en gud som verkar ha brutit alla sina löften. En bön i strålkastarljus, med metallisk dekor och allt annat än trovärdig kostym. Men den slår rakt mot solar plexus.

Till första paus har jag hämtat mig. A och jag har väldigt fasta pausrutiner, som utvecklats efter år av lite väl regelbundna operabesök. A köper läkerol i garderoben för att inte tvångshosta i andra akten. Sedan går vi mot strömmen från parkett upp till fjärde radens läktare och diskuterar hur många som skulle krossas om den enorma ljuskronan föll ner i publikhavet.

Med andra och tredje akten är magin bruten och jag andas obehindrat igen. Ridån faller och genom applåderna återupptar A iakttagelsen om tidsförflyttningar. Hon är emot dem, tror jag. Generellt sett, i alla fall.

lördag 13 september 2008

Konstvetenskap

Ceci n'est pas un blog.

fredag 5 september 2008

Frälsningslära

Stäng kapellen. I kväll finns Gud på Operan.

Puccinis musikaliska berättarteknik fungerar egentligen på samma sätt som smaklösa tv-serier av typen "Extreme Home Makeover". Det spelar ingen roll hur tydligt crescendot bygger upp till klimax. Man kommer att gråta på slutet ändå.